♦ Satu S V A R A R ♦ - You asked me! -

Nu kommer mina svar, jätte roligt att så många av er var med på att ställa frågor :)

 

Jag börjar från början då.

Jag & Andres träffades för första gången när han stod vakt på en restaurang där mina föräldrar och syskon brukade vara. Jag kom förbi där några gånger och första gången vi sågs var jag nog 16 år. Jag var alltid så pirrig och lite rädd om han inte skulle låta mig komma in och säga hej till mina syskon som satt där och festade. Men det gjorde jag ju :)

När jag fyllde 18 så fick jag gå in, helt lagligt.

Vi brukade hänga där på stället han jobbade, jag, mina vänner och familj. Men det var inget där i början då båda hade ett förhållande. Jag kan tillägga att jag aldrig varit en party tjej, jag drack aldrig nånting annat än läsk när jag var ute.

När vi sen båda blev singlar så stod vi alltid och pratade en massa och en kväll efter stängning följde jag med honom ut och äta. Vilket vi sen började göra ofta.

Sen bytte han jobb och stod som vakt på O´Learys och där blev det mer allvar. Jag ville alltid dit, för att vara med/nära honom. Ena ledde till den andra och vi sågs allt oftare. Jag var såå kär i den här mannen, han var så spännande och så jäkla underbar på alla sätt och vis. Vi har nog varit tillsammans i 10 år nu (wow va mycket det lät nu!)

 

(Bild tagen för 7 år  sedan)

 

 

Andres är 16 år äldre än vad jag är och har 3 barn sedan innan. Diego, Patricia & Micael. Micael var nog ca. 11 år när jag träffades honom för första gången. Det dröjde längre innan jag träffade Diego & Patricia, Patti först när Nicole var några månader. Vi har bott ihop i lite över 7 år nu och gifta i 5 ½ år, bröllopet var jätte fint och allt vad vi drömt om.

 

 

När vi beslutade oss för att försöka bli gravida så tog det sig på andra försöket. Tyvärr ledde det till en missed abortion i vecka 9, vilken jag fick skrapas för. Efter skrapningen stötte jag på komplikationer och fick ärrbildningar i livmodern vilket upptäcktes först senare. Vi började på utredning när inget hade hänt efter 1 år. Det visade sig att jag inte hade nån egen ägglossning, iaf inte varje månad. Jag hade en tendens till PCO. Jag fick börja knapra på Pergotime (<---ägglossnings stimulerande tabletter), både enkel, dubbel och trippelkurer- men inget hände. När jag bytte klinik så träffade jag en jätte bra läkare som undersökte grundligt och förstod inte hur läkaren hade kunnat skriva ut så många kurer av Pergotime, det får man bara äta i ett halvår. Och jag hade kört med dem mycket längre.

När dem undersökte min livmoder och äggledare så upptäckte dem ärrbildningen och jag fick opereras på nytt och hade spiral i 3 veckor efter det så att det inte skulle bli mer ärrbilning. Efter det fick jag börja med Puregon behandling, den ska hjälpa mig att få ägglossning med hjälp av sprutor på magen och jag fick gå på en massa kontroller.

Jag fick 2 missfall innan jag blev gravid med Nicole.

 

Det är många här inne som läser som har ett eller flera missfall i bagaget och det är ett känsligt tabubelagt ämne för många, men det är inget som jag inte kan prata eller skriva om. Det är min historia, det har hänt mig och jag vill säga till er att det kan gå bra, trots flera missfall. När man är mitt i det så är det fruktansvärt tungt.

Det går inte att föreställa sig känslan att få kämpa så hårt och länge för att få ett litet mirakel. Det som var så självklart och enkelt  för alla andra runtomkring en var så svårt för mig. Dom förstod inte. Ingen förstod. Inte min egen familj, inte ens Andres förstd mina känslor och min förtvivlan att kanske aldrig få bli det man själv känner sig vara ämnad för.

Att bli mamma.

Från höger och vänster fick man höra om syskon och vänner att dom är gravida, och visst var man glad åt deras vägnar, men samtidigt kände man en jävligt stor oro och rädsla, nästan panik att det inte hänt en själv efter så lång tid.

Min syster och jag skulle planera barn samtidigt, men jag hade redan försökt i så många månader innan hon bestämde sig för att bli gravid, och ändå fick jag Nicole 1 år efter att hon fick Dewin.

Vänner och familj sa att "bara du inte tänker på det så händer det" och det är bland det värsta som du kan säga till någon som verkligen försöker och kämpar för att få en liten. Det ger bara dem som försöker ännu mera press och oro, det hjälper inte ett skit, så tänk efter nästa gång. "Det kommer när det kommer" är också en käftsmäll i ansiktet.

Ibland kommer det inte. Ibland måste man söka hjälp för att det ska komma. Ibland ligger orsaken till barnlöshet någonannanstans än just mentalt. Så tänk efter vad ni säger till dem utsatta. Det är fasiken inte lätt för dem som det är, dem behöver inga kommentarer från folk som ger dem ännu mera skuldkänslor.

Jag hade gärna varit utan kommentarerna som jag fick, för jag kände mig ännu mera värdelös än vad gjorde innan.

(om det nu ens var möjligt)

 

Sen blev jag äntligen gravid med min lilla docka. Ni frågade om jag var orolig för något under min första graviditet eller om jag bara kunde njuta. Jag var orolig för precis allting. Jag kunde inte njuta alls. Jag var konstant rädd och orolig att jag skulle mista det mest värdefulla jag har, som låg i min mage. Första tiden var jag otroligt rädd för missfall och sen var jag rädd att hon skulle dö i magen. Det kändes bara för bra för att vara sant. Skulle jag äntligen få bli mamma?

Och samtidigt så mådde jag fruktansvärt illa hela graviditeten, från början och fram tills att hon var ute kräktes jag varenda dag. Precis så som det var med Olivia. Skillnaden mellan deras graviditeter var att jag iaf kunde sova/vila när jag ville, för Nicole var första barnet. Med Vanessa och tvillingarna mådde jag inte så illa. Den värsta illamåendet gick över i vecka 15, ungefär. Så från att vi började planera så tog det ca 2- 2 ½ är innan vi fick Nicole.

Hur jag upplevde första förlossningen...? Hmm. Den förlossningen varade längst, och det är också den enda jag har fått epidural till. Fast när jag kom till sjukhuset kände jag mig lugn. Nu var jag i goda händer och skulle något hända nu så var jag iaf på sjukhus. Såklart gör det ONT! Så jag måste svara att första förlossningen var jobbigast, man visste ju inte vad man hade att förvänta sig. Jag har alltid tyckt att värkarna är värst, själva krystningarna gör inte ont, dem är bara obehagliga, tycker jag.

 

När Nicole var född så tänkte vi att vi vill ha ett barn till, och vi vill inte vänta i 2 år till för att bli gravida, så vi sökte hjälp ganska snabbt på samma klinik som jag gick hos när jag fick Nicole. Återigen började med sprutorna, fick ett missfall och sen blev jag gravid med Vanessa. Varje missfall man får är ju verkligen hemskt, men det var inte på samma sätt, eftersom man redan hade ett barn sen innan.

 

Efter Vanessa tänkte vi inte så mycket mer om att söka hjälp, jag började bara aldrig med p-piller. Det var ingen idé ändå, så svårt som vi hade med att få de första.

Grejen här var att jag alltid, alltid, alltid drömt om att få tvillingar. Sen jag var jätte liten. Och jag hoppades på det när jag fick börja med ägglossnings stimulerande sprutorna när vi fick både Nicole & Vanessa, för när man tar dem så är det större chans att få tvillingar, då 2 ägg kan släppa samtidigt. (Man gick ju på kontroller för att bevaka att inte fler än 2 växte till sig) Så när jag blev gravid med Danilo och Jonathan var jag jätte överraskad. Wow, we did this on our own! Vilken lycka! När vi sen skulle på ett tidigt ultraljud och det visade sig vara tvillingar var jag helt klart chockad. Så lycklig! Vi har inga tvillingar i släkten, varken jag eller Andres, så det kom som en total överaskning. Vi kunde bli med barn själva och vi fick två på en gång! Jag kommer ihåg att jag skrev överallt att jag önskade mig tvillingar, jag önskade och hoppades för jag har alltid varit så fascinerad av just tvillingar. Så det där stämmer nog, det där med att bara man vill något högt och djupt, så kan det slå in, ni som läst boken "The Secret" vet vad jag pratar om.

 

 

Jag och mina syskon är födda och uppvuxna här i Sverige, men vi har alla gått på finska klasser. Mamma är från Myllykoski (vad det nu är på svenska) och pappa är från Porvoo (<---Borgå.)

Andres kommer från Uruguay, och han och hans sida av familjen pratar spanska. Dock är han dålig på att prata spanska med barnen, men jag tjatar på honom om det. Barnen förstår lite spanska och kan några ord, men inte så att dom pratar det flytande alls. Fast jag såklart skulle vilja det.

Dom pratar flytande finska då hela min familj pratar finska med varandra. Och så flytande svenska förståss.

Barnen brukar prata finska med varandra och sina kusiner (från min sida).

Jag och barnen har aldrig varit i Uruguay, men vi har planer på det, men först sen när barnen är lite äldre. Flygresan dit är jätte lång och vi vill att dom ska ha goda minnen därifrån sen. Andres har fortfarande kvar släkt där, men hans närmsta familj bor här i Sverige.

 

Jahop, lite fårgor om jobb då :)

Jag är utbildad barnskötare och har jobbat på lite olika förskolor, men jag har varit hemmafru/mamma ändå sen jag var gravid med Nicole. Jag har ingen aning om vad jag vill göra sen när det är dags för mig att gå ut i arbetslivet.

Jag skulle vilja bli barnmorska, eller iaf jobba på förlossningen, eller bli barnpsykolog, men orkar jag verkligen plugga så länge? Och matte, det är verkligen inte min grej.... Vi får se hur länge jag kommer att vara hemma, mitt mål har ju varit 3 år med varje barn, men vi får se hur möjligheterna ser ut. Men iaf 1 år till.

Japp, det är bara jag som tar ut föräldraledigheten.

Hur jag ser på "arbetsbelastningen"...? Jag tycker absolut inte att det är någon belastning, vi har själva valt att ha det såhär och det funkar för oss. Jag älskar att vara hemma, ta hand om barn och hemmet.

Skulle inte vilja ha det på något annat sätt.

Andres är utbildad kock, men jobbar nu inom bygge.

 

Jag har 3 syskon, jag är minstingen. Stefan (<--Stefu) är 38, Toni 37 och Karolina 34.

Här är jag, mina syskon och våra föräldrar.

 

Vi bor alla inom samma område, så det blir att vi ses spontant ganska ofta.

 

Jag har alltid velat ha många barn. När jag var liten låtsades jag att jag hade hur många syskon som helst. Samt i alla mina lekar fanns det är jäkla massa barn. Minst 8 ska jag ha. Hahaha...

Som svar på frågan mååånga av er har ställt- ja- jag vill ha fler barn.

Att det blev många barn tätt har jag inte tänkt så mycket på, det blev bara så när man fått en.

Alla barnen föddes vaginalt och jag har aldrig spruckit. Nicoles förlossning gick mest långsammasat, 14 timmar tog det. Vanessa kom supersnabbt, jag hann inte få någon smärtlindring och tänkte att jag ska föda ståendes vid dörren in till förlossningssalen. Danilo & Jonathan kom ännu snabbare, 1 ½ timme efter att vattnet hade gått. Och vattnet gick utan frvarning. Olivia tog också lite längre tid, den här gången tog det lite mera tid att öppnas till 4 cm, men därifrån var hon ute på nolltid.

 

Det här med amningen- med Nicole försökte jag i 5 veckor fast det inte funkade inte alls, hon skrek för att det inte kom tillräckligt och jag grinade för jag kände mig så hjälplös. Och alla dumma kommentarer om att man ska amma hjälpte ju mig inte alls. Så jag slutade och gav ersättning. Samma sak med Vanessa- jag provade i 3 veckor, det funkade inte så jag bytte och tvillingarna fick ersättning direkt. Olivia ammade jag i 6-7 veckor och övergick sen till ersättning. Det är jätte mysigt och bra att amma, men om det inte fungerar eller om du inte vill amma- gör inte det. Ersättning går lika bra, tycker jag. Jag kan inte se att det var jobbigt att ha många småbarn samtidigt. Allt flöt bara på, vi synkade dem tidigt så att dem skulle sova och äta och allt det där samtidigt, så allt gick bara av farten. Såklart är det ingen dans på rosor, det är det inte ens med 1 barn, men man klarar det.

 

Nicole föddes i vecka 38 + 5, Vanessa 34 + 3, tvillingarna 30 + 3 och Olivia 36 + 5.

Så jag blev ju inte gravid med twinsen direkt när Vanessa var född, det skiljer 9 månader mellan dem för att pojkarna kom 10 veckor för tidigt ;)  Någon frågade om jag haft några komplikationer med graviditeterna- Jo. Aldrig något stort när jag vart på koll på MVC förutom med Olivia när jag hade lågt blodsocker, men det var bara för att jag mådde så illa. Men mitt problem har varit sen jag väntade Vanessa har varit att jag öppnat mig för tidigt utan några direkta känningar och därför har jag fött för tidigt. Så jag fick ju hjälp med Olivia, fick ta medicin för det varje dag från vecka 20 ungefär.

Vilken månad jag som tidigast fått bebis mage? Hmm, min mage svullnade upp ganska tidigt, men det är ju inte pga. bebisen, men bebis magen kom väl i vecka 15 nånting...?

 

Vi bor i en lägenhet på 120 kvm på 6 rum och kök. Danilo & Jonathan delar ett stort rum och alla andra har egna rum.

Jag vill absolut bo i radhus eller villa nån gång i framtiden. Inte för att jag inte trivs här, för det gör jag, men just för att ha en egen uteplats där barnen får leka, man kan grilla... ja, allt det där ni vet?

 

 - Hur får jag vita tänder...? Jag borstar ;) Inga mer knep än så :) För ca. 4 år sedan gjorde jag tandblekning hemma, dock.

 

- Barnen slutade med napp... Nukke ca 2 år, Bessa 1 år, grabbarna fick bara en månad, och Olivia snuttar fortfarande.

Alla har slutat med nattvälling vid ca. 2 års ålder. Blöja slutar dem oftast i 2 ½, samma med att sova på dagen.

 

- Ögonfärg- Andres brun/gula (ja det är sant!) Jag grön/blåa, Nicole bruna, Vanessa brun/gröna, Danilo & Jonathan blåa, Olivia blåa.

 

- Barnen leker själva, det har vi varit noggranna med direkt att dem inte ska behöva en vuxen med sig hela tiden när dem ska leka. Ibland leker jag med dem, men oftast leker de själva. Därav inte sagt att dem alltid leker snällt med varandra, för det gör dem absolut inte. Alltid slutar det med bråk och gråt.

 

- När vi hade 4 bakåtvända bilstolar så hade vi en 7-sitsig Mercedes, 2 stolar på mellan rader och 2 på bakre.

 

- Jag dammsuger varje dag (ungarna tar med halva sandlådan hem varje dag), våttorkar ca 1 gång/veckan, dammar varje dag.

Rengör toaletten flera gånger per dag- vilket är ett måste då pisse-nissen Jonathan inte kan sikta ordentligt...

- Ja, sängarna bäddas varje dag...

- Det är oftast alltid städat hos oss, eftersom jag är en städ-oholic. Jag måste ha fint hemma!

 

- Jag sminkar mig med mascara varje dag. (oftast) På sommaren räcker det, men sen har jag också foundation eftersom jag inte har en jämn hudfärg.

 

- Jag lägger mig vid 12 varje kväll och går upp 6:30- 7 varje morgon.

 

- Det är väldigt olika om hur länge jag är vid datorn. När barnen är på förskolan blir det mer, men när dem kommer hem så hinns det inte med alls.

 

Cheezes vad långt det här blir, hänger ni fortfarande med??

Jag avslutar detta inlägg här och fortsätter med andra delen ;)

Åhh vad roligt att läsa alla dina svar! Väntar med spänning på del 2.

Skönt och höra att fler låter sina barn leka själv utan vuxen hela tiden det har mina också fått lära sig då jag blivit ensam båda gångerna ..
Och låter som jag städa varje dag fast damma är jag inte så duktig på :0)

Superkul att läsa! =)
När får vi mer? ;-p

Halit!

Tack för svaren. Jättekul att läsa :-)

Kul att läsa tjejen!
Klart du ska plugga vidare sedan, du är ju super med barn och genomgo. Barnmorska skulle passa dig ypperligt!
Kram - Ingela

Bra skrivet!

Åhh så roligt att läsa allt du skrivit! Så kul att du vill ha en tll bebis. Det vill jag med hihi. Trivs också med att gå hemma och pyssla både med barn och hem. Stör mig inte ett dugg, fast nu jobbar jag igen efter mammaledigt på 1,5 år. Min man är ju från El Salvador och att gästblogga är verkligen inte hans grej iheller hahaha!! :-D. Trodde verkligen inte att din man var äldre än 38! Ni är så fina tillsammans!
Blir också ledsen när folk kommenterar antalet barn man har...upplevde när jag blev gravid med mitt tredje att folk inte heller blev lika glada som med första och så haglade alla dumma kommentarer som att man inte har tv osv, men alla är ju olika. Vissa vill bara ha 2 barn och några vill ha 8. Så länge man har tid för dem och kan ta hand om dem så who cares? :-)

Kramar!!
/Caroline

Kul att läsa dina svar, barnmorska tycker jag låter som ett bra alternativ att utbilda sig till :-) Det vill jag också bli när det hinns med!