♥ Throwback Thursday

Hittade några gamla bilder som jag tänkte vore kul att visa här.
En liten "throwback thursday" från "Innan bloggen", innan barn.
 
Här är jag och min vän Henna på O´Learys där Andres jobbade som dörrvakt då.
 
Vi hängde där (nästan) varje helg, hon festade och jag för att vara hos Andres Smiley
Jag har aldrig varit en "drickare". När jag gick ut drack jag läsk, ibland kunde jag gå runt och smutta på en cider hela kvällen, inget mer.
Kolla på mina fransar.... det där var inte lösögonfransar inte. det var mina egna, men jag använde ju också ögonfransserum som dom förbjudit nu. Buhuu, jag vill ha tillbaka mina långa fransar!
 
Inte ofta vi fastnar på bild tillsammans, jag & Andres, men här hittade jag flera stycken ♥
 
Här var vi i Finland på våran sommarstuga.
 
Senast idag täkte jag på stugan där vid sjön... saknar.
 
Jag, Andres, Patrik & Felicia
 
På den här bilden var jag äntligen gravid med Nicole. (det ser man på kinderna) hahaha
Måste ha varit julen -07.
 
Jag skickar in denna bild också, förra sommaren- jag & Olivia
 
 

Ser ni några likheter?

Har suttit och letat fram barnens bilder från när dem var i princip nyfödda för att hitta likheter...
 
Vad tycker ni?
 
 
 
Några fler bilder när småttingarna var riktigt små ♥ 
 
 
Haha, kolla in frillan! Smiley
 
Känns som att det inte alls var så länge sen som något av dessa bilder togs... hjälp, kan någon pausa tiden lite då och då??

Innan bloggen- om Jonathan & Danilo ♥

Va roligt att ni uppskattar mina inlägg "Innan bloggen" Smiley
Nu har jag ju skrivit om den långa vägen till att få ett första barn, till graviditeten och förlossningen med Nicole, samt Vanessa. Självklart gör jag uppföljning så att ni får läsa om hur det gick till med Danilo & Jonathan också. ♥
 
Jag har bloggat i över 4 år, jag tror att jag var gravid i vecka 20- nånting med tvillingarna när jag började.
Jag tog ner pärmen där jag skrivit innan jag öppnade bloggen- Här kommer deras början också ;)
 
Efter Vanessas födsel var det lugnt. Jag njöt av livet som 2 barns mamma, men tankar på fler barn kom ganska snabbt efter ändå, medans Andres var nlöjd med det 2 barn vi hade. Jag ville inte börja med preventivmedel som får min kropp i obalans igen, och jag kunde ju ändå inte bli gravid utan hjälp, så vi sa att vi tar det som det kommer.
Jag (of course) var mer ivrig och ville ha ett barn till och blev jätte glad när mensen kom igång ganska snabbt efter förlossningen med Vanessa. Det blev nog till en omedveten grej att räkna cykeldagar och ägglossningar och allt det där, efter att man gjort det så pass länge. 
 
Sen när Nicole var ca. 16 månader och Vanessa var 3 månader fick jag reda på att jag var gravid!
Alltså den där chocken. Det går inte att beskriva chocken och den enorma glädjen i det hela. HUR kunde jag bli gravid helt själv? (Ja, inte helt själv då...;)) Hur var det möjligt? Vi som fått kämpa så hårt med alla dessa ägglossnings stimulerande sprutor och hela faderullan, och nu står jag här med ett blått + på graviditets stickan?
 
 
Jag var förstås helt till mig och hoppade och skuttade. Jag berättade hemligheten för Nicole & Vanessa för jag kunde vara säker på att dom inte berättade för nån, haha.. Men jag vågade inte berätta för Andres.
Nicole var mitt inne i nån hemsk trots ålder och jag hittade inte "rätt" tillfälle att berätta. Han var helt slut och trött på Nicoles små utbrott dagarna i ända.
Jag försökte dock berätta många gånger, men det blev pannkaka av det hela. 
 
När jag väl fick mod till mig att berätta så gick det jätte bra. Han var mycket gladare än vad jag först trodde att han skulle bli och han köpte t om blommor till mig. ♥ Jag som vart så nervös för hans reaktion, ett tungt sten hade lyfts från mitt hjärta."Herregud jag ska ha 6 barn!!" sa han. (Han hade tre stora barn sen innan)
 
Och vi båda var helt chockade att vi skulle ha 3 barn på 2 år!!!
(Vad vi inte visste då var att det faktiskt var två barn i min mage... hahaha....)
 
Jag var jätte orolig för missfall igen. Såhär skrev jag då:
 
 
I vecka 10 + 3 hade jag en tid på Aleris för ultraljud för att se att det finns en bebis där inne och ungefär hur långt gången jag var. Inte kunde jag förstå att mitt liv skulle vändas upp och ner så som det gjorde då. Min dröm skulle bli sann.
 
 
 
Känslan går verkligen inte att beskriva. Jag lovar, det var helt overkligt och helt galet.
Jag har alltid, alltid önskat, drömt och fascinerats av tvillingar. Alltid varit min högsta dröm att få det.
Men varken jag eller Andres har tvillingar i släkten så det kändes helt omöjligt.
Jag kommer ihåg att jag skrev det överallt och önskade mig det.
Och nu låg det alltså två små plutt i min mage!
 
4 barn på 2 år!!!
 
Vi hade ju sagt att vi skulle vänta till efter vecka 1 med att berätta att vi skulle ha barn, men efter denna överraskning kunde vi inte hålla oss, vi berättade direkt!
Vi visade ultraljudsbilden till Mummu & Karo och Andres berättade att "Den ena är 33 mm och den andra är 34 mm."
Åhh det är en pojke ju!! sa dom och trodde att den ena var snabeln på honom som var så stor, haha... Smiley
 
Alla var minst lik chockade som vi. ♥
 
I vecka 13 + 2 var vi på ultraljud igen för att kolla om det var en eller tvåäggs tvillingar.
Dom sa att det är bättre om det är tvåäggstvillingar, det innebär mindre komplikationer.
 
Men det visade sig att det var ENÄGGSTVILLINGAR.
Dom kunde inte hitta någon skiljevägg och dom delade moderkaka.
 
4 veckor som följde blödde jag jätte mycket, så det blev några vändor till gynakuten med hjärtat i halsgropen varje gång. Men dom kämpade på, mina tvillingar. Från första stund vi fick veta att det var tvillingar hade jag en stark känsla av att det var två pojkar. Andres trodde på två flickor.
 
Vi gjorde en jädrans massa ultraljud och andra undersökningar eftersom det var enäggstvillingar och innan rutin ultraljudet hade vi fått reda på att det är två pojkar i min mage. ♥ Namnen var givna direkt- Danilo & Jonathan skulle dom heta.
 
Annars finns det att läsa om i menyn till vänster i kategorin "Graviditeten med Tvillingarna".

Lite kort bara om förlossningen:
I vecka 30 + 2 var vi inne på en helt vanlig undersökning som vi gjorde varje vecka eftersom dem var enäggs och dom var rädda att dom skulle utveckla TTS i magen. (där ena barnet tar för mycket näring från den andre)
Jag nämnde att jag har haft stickningar i tappen och sammandragningar. Dom sa att det var vanligt att vi ses nästa vecka igen. jag insisterade ändå och dom tittade på min tapp.
- Öppen 4 cm och jag lades in direkt. Tidigt nästa morgon den 8/4 2010, i vecka 30 + 3 gick vattnet.
Jag hann ringa dit Andres och 1 ½ timme senare var båda födda.
 
Det häftiga och mest ovanliga var att Jonathan föddes med segerhuva.
Han låg där i sin fosterhinna, som i en vattenfylld ballong. Så häftigt!
 
 
(Ibland i mycket sällsynta fall händer det att barnet föds med hela eller delar av fosterhinnan kvar över sig - som en huva. Detta ansågs förr i tiden som särskilt lyckobringande, och därav ordet segerhuva.)
 
 
Se så små dom var... och snart blir dom 4 år.
Tack för att ni besannade mina drömmar, Danilo & Jonathan.
 
♥ Jag älskar er så mycket! ♥
 
 


Hur det blev en liten Vanessa ♥

Jag tänkte fortsätta med att berätta lite om Vanessa, hur det gick till när hon kom till världen.
Dessa inlägg kan ni läsa om i kategorin "Innan Bloggen" här i vänster menyn.
Kategorin är ganska ny så det har inte hunnits samla på så mycket där ännu ;)
 
Jag har skrivit om våran långa väg till ett plus som blev en bebis. Jag har skrivit om graviditeten och förlossningen med Nicole, och nu ska jag skriva om graviditeten och förlossningen med Vanessa.
 
När Nicole var född var jag överlycklig. Älskade varenda stund. Jag hade äntligen fått det jag ville. Att bli mamma. ♥
 
Vi bestämde oss snabbt för att inte börja med p-piller igen. Jag ville inte äta p-piller med hormoner som strular till det med min kropp igen. Vi ville ha barn tätt och vi ville inte vänta i över 2 år igen för att få ett syskon till lilla Nicole.
När Nicole var ca 3 månader så kontaktade jag samma klinik som hjälpte oss att bli gravida med Nicole. Dom hade långa väntetider, men det var ingen panik, vi hade ju Nicole.
 
Min mens kom igång ganska snabbt efter förlossningen med Nicole och jag började tänka på ägglossning.
 
Det var jätte konstigt hur min kropp spelade än en gång en spratt på mig. Detta var innan jag började min behandling.
Jag räknade att jag skulle ha mens den och den tidpunkten, och dagen efter- när den fortfarande inte hade kommit gjorde jag ett graviditets test.
Det visade ett + !
Naturligtvis var jag superlycklig och när vi åt middag den kvällen berättade jag det för Andres. Jag vet inte varför jag tog testet igen nästa morgon- men då var pluset borta???
Så ingen mens- ingen + ?
Min läkare konstaterade att det var ett tidigt missfall.
Fortfarande förstår jag inte det här ändå, för om det var ett missfall så borde jag ha börjat blöda? Men jag kommer ihåg att dom fick sätta igång min mens med Metformin.
 
Och sen startade jag min första kur med Puregon- ägglossnings sprutorna.
Vid en kontroll så var för många ägg stora, så vi fick avbryta kuren.
Jag hade velat fortsätta, då kanske jag hade fått min dröm att bli verklighet- att få tvillingar! Men vi fick inte...
Det var bara att sluta med allt och vänta på mensen skulle komma igång igen.
 
Andra kuren:
Gick bättre. Till slut lyckades 1 ägg bli 19-20 mm stort och jag fick klartecken att ta Ovitrelle sprutan.
(sprutan som gör att ägget släpper) 
Typiskt nog blev Andres sjuk och vi fick vänta med att "hanky panky". Men dagen efter så jäklar!  Smiley
 
 
Än en gång fick vi se ägget, som blev en del av Vanessa.
 
Och så började den långa väntan på mens eller gravid.
Dagen innan (jag har aldrig vart bra på att vänta med testerna) jag skulle ha fått mens gjorde ett gravidtestet och det blev ett + genast! Lyckan bara sprudlade inom mig och än en gång kunde jag inte tro att det var sant!
Jag sprang iväg och gjorde en massa annat för att hålla mig sysselsatt så att jag inte skulle bli alltför ivrig och tänka på det här. - Men omedvetet hade jag redan valt ut namn, vagn, vart och hur syskonen Gonzalez skulle sova och vilket datum hon skulle födas! 
 Smiley
Haha, wops...
 
Nicole var då 5 ½ månad.
 
 
Andres gissade på en tjej direkt. Och jag var helt övertygad om att det var en pojke.
Fast i hemlighet önskade jag mig en flicka till. Jag hade alltid velat ha två flickor i nära ålder.
 
Vecka 5 + fick jag en massa bruna flytningar. Och jag fick onda aningar på en gång. det var för tidigt att se något på VUL, vänta och avvakta blev domen.
Vecka 8 + började jag blöda.
Vi åkte in till gyn akuten och jag var helt kall, helt off. Jag var så bedövad av all oro.
När det äntligen var min tur för undersökning så trodde jag att jag slutat andas för det tog sån lång tid för läkaren att se om bebisen mådde bra. VARFÖR kan dom inte säga direkt om hjärtat slår!?
Det tog en evighetslång tid innan han sa att allt är bra, bebisen mår bra. Phew.
 
Fan va våra ungar ska jävlas med oss såhär! Smiley
Jag var för fasiken helt panikslagen att jag hade förlorat denna lilla som jag redan älskade så mycket.
 
Från vecka 15 + försvann mitt illamående.
 
Sen kom dagen för rutin ultraljudet och jag var fortfarande helt övertygad om att det var en pojke som låg i min mage.
 
Våra namnförslag då:
 
 
Igår när jag gick igenom denna pärm så såg jag att Andres hade Simon som sin favorit då också. Jag hade helt glömt bort det, för det har inte kommit upp på tapeten alls med något av barnen efter Vanessa.Smiley
Jag hade precis upptäckt namnet "Danilo" och den träffade mig rakt i hjärtat. Så klockrent namn att inget annat namn skulle ens komma i närheten av det. Jag bara måste ha en son som ska heta Danilo, tänkte jag.
 
När vi sen fick veta att det var en flicka så ropade jag: JAAA! rakt ut. Så överlycklig!
Valet av namn var antingen Daniella eller Vanessa då.
 
Vad är det för skillnad mellan att vara gravid med första eller andra barnet då.. Det är stor skillnad!
Men första barnet var man koncentrerad på det så mycket, allt var ju nytt.
Med andra barnet hann man inte tänka lika mycket på det, jag hade ju en liten en att se efter hela tiden.
Det känns nästan hemskt när man tänker efter, att de som följer efter första barnet glöms bort i graviditeten lättare.
Men jag antar att det är naturligt....? Omgivningen tycktes också glömma bort det och var inte alls lika nyfikna över bebisen eller mig, all uppmärksamhet fick ju lilla Nicole.
"Jaja, du är gravid, no big deal!"
 
Men jag älskade ju inte bebisen i magen mindre för det! ♥
 
Sen bestämde vi namn. Hon skulle få heta Vanessa Alicia Susanna.
(Vilket vi ändrade till Vanessa Daniella Susanna sen)
 
Vi hade nästan allting klart till Vanessa, sen Nicole. men jag ville ändå köpa en massa nya kläder till henne, och leksaker. jag ärvde alltid efter min storasyster, trots att det skiljer 4 år mellan oss. Jag kommer ihåg att jag var avis för jag ville också ha nya saker, haha..
 
I vecka 25 + 3 började jag blöda. (Vilket jag nu inte har något minne av, så tur att jag har pärmen med fakta.)
Jag åkte in på gyn och allt såg bra ut, dom trodde att det var pga att livmoderna växte och jag skulle ta det lungt.
 
I vecka 33 + 1 blödde jag igen och vi åkte än en gång in.
Min livmodertapp var fortfarande 3 cm lång men tappen var alldeles för mjuk, och det är från den blodet kom. Sexförbud. Jag fick bricanyl sprutor mot sammandragningarna och darrade som ett asplöv och sen fick vi åka hem. Dom trodde dock att jag skulle föda tidigare för att "min kroppstyp är sån". Tydligen. När jag var i vecka 34 + 2 fick Nicole sina 1-årssprutor.
Inte visste någon av oss att detta också skulle vara dagen innan lilla Vanessa skulle komma till världen.
 
 
Vecka 34 + 3 den 26 juni 2009 - en tidig fredag morgon pep Nicole till i sin säng och jag skulle upp för att ge henne nappflaskan och kände hur det rann till. Vatten?? Jag gick till toan och det kom ännu mer.
Började få mensvärk så jag gick till toan igen och då kom det mycket vatten!
 
Såhär skrev jag i min mobil:
 
 
Ni ser att jag är lite chockad....
 
Ringde förlossningen och dom sa att jag måste komma in. Jag ville gå och sova.
Kände att jag inte alls var redo för det här redan nu. Tänk att jag satte mig och badade! Det är farligt vet man ju nu, men då var det smart att göra så tydligen...
Jag var i chocktillstånd, jag packade och gjorde mig iordning. Om det var vattnet så skulle jag inte få åka hem utan bebis. Jag var inte beredd!!!!!
 
Vi fick väcka Nicole och hon fick följa med till Förlossningen för vi hade ingen barnvakt innan Mummu skulle vakna och se mina samtal och sms. På den tiden var man inte redo såhär tidigt för ett sånt här samtal, men nu är det andra puckar, hahaha... Nu har hon mobilen bredvid sig dag som natt, ifall att :)
 
Barnmorskan konstaterade vattenavgåg och vi fick inte åka hem förrän hon var född. om hon inte hade kommit inom 48 timmar så hade dom satt igång mig, pga infektions risken.
Jag hade väldigt oregelbundna värkar så vi gick ner och fikade och pratade och funderade.
Andres åkte för att lämna Nicole hos Mummu och Puua.
 
Helt plötsligt var det som att någon hade tryckt på nån knapp för värkare kom snabbt och tätt. Så pass jobbigt att jag bad om att få lustgas. men det fick jag inte, eftersom det bara var "förvärkar" enligt barnmorskan. tjena.
Det var inga förvärkar, dom kom varannan minut och gjorde svinont!
Men nej, tydligen visste dom bättre, det var förvärkar och jag fick nöja mig med två st alvedon.
ALVEDON i barnafödanadet!??
Jag sa att det gör jätteont, att jag knappt hinner kippa efter andan innan det är dags för nästa värk, men ingen tog mig på allvar och ingen undersökte mig. Jag fattar inte varför dom inte kunde kolla om något hänt "där nere" när jag säger att det gör så ont. En annan barnmorska kommer och lägger akupunktur nålar i mitt huvud och en i min hand. Jag kräks. Det lindrar inte smärtan alls.
Mitt i en värk kom äntligen en barnmorska in som frågade de andra om de har undersökt mig, för det verkar som att jag har jätte ont!? Daaa-ah! Were have you been?!
 
Jodå- öppen 8 cm och dom fick bråttom att flytta mig till förlossningsrummet.
Jag gick i korridoren mot förlossningsrummet och stannar vid dörröppningen och känner att jag måste krysta. Det går inte att hindra, det trycker bara på. Det får jag absolut inte göra och dom har bråttom att hjälpa mig till sängen och ta av mig mina kläder och förbereda allt.
En tjej gav mig lustgas som inte hjälpte ett skit!
Efter ett tag märkte en annan barnmorska att den inte ens var på.... Då var det redan för sent.
 
Jag fick klartecken att krysta och någon minut senare var lilla Vanessa född. ♥
 
Först vågade jag inte ens titta ner hur liten hon var. Hon lyftes upp på mitt bröst och mitt hjärta hoppade några extra skutt. Hon var så vacker, ett helt underbart litet mirakel. Än en gång var vi tårögda och kramades och tittade på våran nya lilla dotter. Så liten och så perfekt.
 
Eftersom hon föddes 5 ½ prematurt så var jag livrädd att läkarna skulle ta henne ifrån mig och springa iväg med henne.
Jag kände ingen som hade fött prematurt och jag visste inte alls hur det funkade. Men ingen tog henne ifrån mig, hon stannade hos oss. Hon hade fin färg och hon andades fint själv. hon kunde inte hålla värmen själv vid födseln så hon fick mycket roppsvärme och ligga i en värme säng bredvid mig.
"Du visste bäst, det var visst inga förvärkar. Men det gick snabbt! " sa en barnmorska och klappade mig i kinden.
No kidding... det visade sig också att dom trodde att detta var mitt första barn, och då brukar förlossningarna gå långsammare.
 
Jag och Vanessa fick flytta över till samvården och Andres åkte hem till Nicole.
Vanessa fick en sond i näsan tills hon kunde äta själv.
 
Dagen efter kom Andres och Nicole och hälsade på ♥
 
De allra första bilderna ♥ ♥

 
Lyckan var total. Går inte ens att beskriva över lyckan att ha fött 2 friska och vackra flickor.
 
Nästa dag blev Vanessa av med sonden och det var ett stort steg framåt.
Nicole kom och lekte även den dagen.
 
 
Jag längtade hem nått enormt mycket.
Jag hade aldrig varit borta från Nicole och hon var så mammig (då också, haha)
Jag ville bara ta hem Vanessa och visa henne sitt nya hem och börja leva familjelivet tillsammans med denna nya lilla Prinsessa.
 
Herregud så liten hon var.
Den 3:dje dagen fick vi klartecken att åka hem. Vi skulle överraska allihopa med detta besked.
Denna sommar var jätte varmt och just denna dag var inget undantag. Nicole var hemma hos Mummu och Puua och badade i deras pool med sina kusiner. Syrran var där, likaså brorsan med familj. Gissa om dom var glatt överraskade när vi kom dit med en pytteliten Vanessa.
 
 
På bilden här uppe ligger Vanessa i sin bilbarnstol och kusinerna Emma, Felicia och Dewin bredvid.
 
VANESSA föddes den 26 juni 2009
2 245 g och 46 cm lång. 
 
Jag älskar dig så mycket Vanessa!
Tack för att det var just DU som kom tills oss.♥♥
 

♥ Plusset som äntligen blev till en Bebis ♥

Detta är alltså fortsättning på mitt inlägg " ♥ Hur allting började ♥" som ni kan läsa om i tidigare inlägg.
 
Jag tänkte fortsätta dela med mig lite till av våran resa mot våran första bebis- Nicole.
Jag tog ner denna andra pärm och gick igenom. Den var mycket lättare att läsa än den första. :)
 
      
 
Vägen till graviditeten med Nicole var såhär:
 
Jag fick börja med ägglossnings sprutor som heter Puregon.
Dessa sprutor tar man varje dag i magen från cykeldag 2 (?), tills ett - eller högst 2 äggblåsor har blivit ca. 18-20 mm stora. Man går på strikta kontroller, om fler än max 2 ägg har blivit för stora så måste man avbryta hela behandlingen. Helst ska det bara vara 1 äggblåsa och man justerar själv hur mycket man sprutar in, efter läkarens ordinationer, såklart. En dag tar man i vänster sida av magen och nästa dag sprutar man i högersida av magen.
 
Andres fick göra detta på mig de första gångerna, det kändes lite obehagligt, men efter ett tag gjorde jag det själv. - Och det kändes verkligen ingenstans.  Så efter 17 dagars sprutande såg min mage ganska färgglad ut med sina röda/blåa stick här och där.
Vi gick på kontroll och fick goda besked, nu hade jag en äggblåsa som var 19 mm stor och jag skulle få ta sprutan som släpper ägget. Den heter Ovitrelle.
 
 
Häftigt det där egentligen, eller hur? Att man har sett själva äggblåsan som skulle bli en del av ens barn. Min del av Nicole. ♥ Knasig tanke, men häftigt ändå, tycker jag. 
 
 
Precis så kändes det. Jag hade mycket hopp för dessa sprutor. Jag var helt överlycklig att vi äntligen kommit så långt att jag fick ta Ovitrelle för att släppa ägget, jag kände att vi verkligen hade en ärlig chans nu, trots att det bara var 25-30 % chans att det skulle ta, men nu hade vi åtminstone alla förutsättningar till att lyckas- och det kändes så jäkla bra!
 
Tiden till beräknad icke mens (kallas för BIM) kröp fram på snigelfart. Hatade den väntan!
Skulle jag få ett + på stickan eller skulle jag börja om men sprutorna på nytt?
Några dagar innan BIM fick jag bruna flytningar, så jag tänkte att det var kört.
Jag gjorde mig beredd mentalt att börja en ny behandling med sprutorna
 
En dag innan jag skulle få mens gjorde jag ett graviditets test ändå. Ganska fort dök det upp ett blått +.
Jag fattade verkligen ingenting och trodde knappt att det var sant.
Jag var ensam hemma då och skuttade runt, skrattade hysteriskt, skakade och var sådär lycklig som en nybliven gravidmamma kan vara. Tur att ingen såg mig, annars hade dom nog skickat mig till dårhuset. :)
Jag vågade knappt tro att det var sant och undrade hur jag skulle berätta för Andres.
 
Dagarna och veckorna som följde var jätte förvirrande. Jag visste inte om jag vågade tro att det var helt sant det här. Kunde det verkligen vara sant? Jag vaknade varenda morgon och tänkte: "Wow! Jag är fortfarande gravid!"
 
Några dagar efter började jag få bruna flytningar som höll sig flera dagar och jag fick inte komma på undersökning, för så tidigt ser man inget ändå. Så jag fick vänta. Tortyr.
 
Jag kommer ihåg att jag bara ville lägga mig ner och sova bort allt och vakna när jag hade gått förbi vecka 12 + och därmed de största riskveckorna. Vem visste då att jag skulle vara orolig hela graviditeten...?
En vecka senare började jag blöda mycket. Flashbacks.
Jag satt på toan och skakade och fick ingen luft, jag trodde att jag hade förlorat det bästa som hänt mig.
 
Jag åkte in på kontroll och till min stora lycka såg vi hur ett litet hjärta pickade på. ♥♥♥ Vi kunde pusta ut.
 
Jag ville så gärna berätta för mina nära och kära om graviditeten. Min syster hade luskat ut detta redan, men vi ville inte berätta för någon annan. Första gången berättade vi för alla direkt, för att sedan få berätta att vi förlorat det. Vi ville inte gå igenom det igen och jag hade svurit för mig själv att blev jag nånsin gravid igen så skulle jag inte berätta något förrän vecka 12.
 
Såhär skrev jag vid detta tillfälle:
 
 
Illamåendet kom som ett brev på posten i ungefär vecka 7 + och höll i sig under hela graviditeten, tills att Nicole föddes. Men det gjorde mig ingenting. Jag älskade att känna att hon var där inne.
Jag hade all tid i världen att vila när jag ville eftersom jag då var hemmafru :)
Jag brydde mig inte om att jag mådde illa och allt som hände, bara jag visste att Nicole mådde bra i magen så tog jag allt.
Jag hade väntat på detta så länge att jag tänkte fan inte börja klaga nu!
 
Vi funderade mycket på namn, titta här vad vi hade som namnförslag då: 
(innan vi visste om det var en flicka eller pojke vi väntade)   
 
 
Ser ni vad jag hade som namn överst på listan? Kevin/Cevin. Precis som nu.
Några till favvo namn har dykt upp som inte finns med här, men i stort sett så :)
 
Alla trodde att vi skulle få en pojke. Pojkar finns det många fler av på Andres sida av familjen än flickor.
Andres hade bestämt namn på våran son, om det hade blivit en pojke så att säga ;) Han skulle ha hetat Nicolas.
 
På rutin ultraljudet fick vi veta att vi skulle få en dotter och var överlyckliga.
Vi hade att välja mellan namnen Daniella, Nicole och Vanessa.
 
Såhär skrev jag:
 
 
Där har ni ett bevis på att han ville ha 10 barn!
Det hade jag helt glömt bort, men jag får nog visa honom det här sen, haha... Konstigt bara att han sa att barn nummer 25 skulle bli Daniella när han "bara" skulle ha 10 barn med mig. Smiley
(Det blev så att Vanessa fick heta Daniella i tredje namn)
 
Vi gjorde ett 4 D ultraljud på Titt-Ut också- såå häftigt hur klart och tydligt man kunde se allt! 
 
 
Det var så mycket tankar under hela graviditeten att jag inte kunde slappna av och njuta fullt ut.
Jag var så jäkla orolig hela tiden att något fortfarande skulle hända med Nicole i magen, att det här var alldeles för bra för att vara sant. Det gjorde inte saken bättre att två av mina bekanta förlorade sina barn precis innan födseln vid denna tidpunkt.
 
Jag var helt knäckt och ibland kunde jag få panik och tänka att dom måste plocka ut henne nu medans hon fortfarande lever! Tyvärr så har jag dom tankarna nu också lite då och då. Och jag skäms för det. Det kändes bara för bra för att vara sant, att jag skulle äntligen få föda fram ett friskt barn. Att bli mamma. ♥
 
Jag funderade på olika sätt hur hon kan tänkas födas på bäst sätt, utan risker, utan att det hinner hända henne något, att något går snett. Jag funderade på igångsättning så att jag slapp tänka på att något skulle hända henne innan allt sattes igång normalt. Jag funderade på kejsarsnitt så att inget kunde gå snett. Jag pratade inte om min oro med någon ingen skulle förstå. Jag pratade med min barnmorska på BVC och hon ordnade en tid med en specialist i Huddinge för att prata om det här. Om min oro att något fortfarande kan hända med min lilla docka i magen. Jag kallade henne Nukke som betyder docka på finska under graviditeten när vi fick veta att det var en liten flicka i min mage. ♥ Samtalet med specialisten gick bra. Hon undersökte mig och sa att hon inte trodde att det skulle dröja med än en vecka tills vi hade henne hos mig. Jag var öppen 1.5 cm och helt mjuk- så hon gjorde en hinnsvepning på mig.
Detta var i vecka 37 + nånting. Jag kände mig lugnare efter att ha pratat med henne.
 
En vecka gick och ingen Nicole ville komma ut.
Jag kommer ihåg att jag förberedde mig varje dag med att raka mig, tvätta håret och då och då la jag på lite brun utan sol så att jag skulle känna mig söt och pigg när jag mötte mitt barn, haha... Vad jag skrattade när jag läste det: "Jag ville ju inte skrämma mitt barn med mitt bleka nylle"
 
Denna bild är tagen 2 dagar innan Nicole föddes.
 
 
Andres och jag var på picknick vid havet uppe på bergen och hade jätte mysigt.♥
 
Fredagen den 30/5 2008 klockan 04:10 kom första värken.
(Då var jag i vecka 39 + 2.) Jag låg och vred och vände mig i sängen tills jag bestämde mig för att ta ett varmt bad. Värkarna var 5-6 mellanrum. Jag var hur cool lugn som helst. tvättade håret, klädde på mig och sminkade mig, och sen väckte jag Andres. Jag blödde lite (vilket jag inte kommer ihåg om jag inte hade läst) och 7:51 kom vi in till Huddinge sjukhus.
 
 
Jag var öppen 3 cm och fick lustgas och senare också epidural.
Jag har aldrig varit den som säger att man inte ska använda sig av smärtlindring och speciellt då inte epidural när man föder barn. Jag säger bara "följ kroppen", och i denna stund kommer jag ihåg att jag tänkte "Give me all the drugs you can get!" Haha.. det var första och enda gången jag fått epidural vid förlossningar, inte för att jag inte har velat, men för att de andra förlossningarna gick så fort att det inte hanns med bara.
 
Smärtan som förstföderska var hemsk! Man visste ju inte alls vad man hade att förvänta sig och det gjorde så ont att jag inte kunde slappna av alls, vilket gjorde att det gjorde mer och och tog ännu längre tid. 
Ta mig inte fel nu, alla mina förlossningar har gjort ont, men man har lärt sig att hantera smärtan på annat sätt.
Man kan slappna av och andas bättre genom värkarna, vilket jag inte kunde så jäkla bra här. Haha..
Och så har mina andra förlossningar gått mycket snabbare än denna första.
 
Efter epiduralen så kändes det hemskt skönt. Jag kunde slappna av och gick runt i rummet, skrattade och läste tidningar innan det var dags för mig att krysta ut världens vackraste docka.
 
Jag kommer ihåg att dom la en spegel där nere, så att jag kunde se hennes huvud titta ut vid en krystvärk, för att sedan försvinna igen. Riktigt frustrerande, men då kämpade jag på ännu hårdare, jag ville ju se hela henne!
Hon hade så galet mycket hår att alla barnmorskor skrattade t om.
 
Och sen föddes hon. Min lilla Docka. ♥ 
All smärta, alla oro, allt är borta. Man känner bara.... Kärlek.
Min dotter som jag längtat efter så länge låg nu här på mitt bröst och gråter lite. Så söt och så mycket hår.
Vilken känsla. Går inte ens att beskriva. Andres står bredvid och kramar mig och tittar på sin nyfödda dotter, så stolt och rörd. Vi har skapat denna lilla underbara människa.
Vi har äntligen blivit en familj.
 
Det första jag sa när jag fick upp henne på mitt bröst var att "Jag älskar dig".
 
Barnmorskan gick ut för att gråta lite. Det här var hennes första förlossning som hon fick själv ta hand om och hon blev så rörd. Hon hade senare sett min annons på Mitt i tidning och på det viset fick hon tag på mig, och än idag är vi vänner på facebook, men har inte sett irl efter förlossningen. 
 
♥ Nicole föddes den 30 maj, 2008- 2 800 g och 47 cm. ♥
 
 
En nyfödd Nicole i sin pappas famn för första gången ♥
 
 
Jag vet inte hur lång tid det tog med första värken tills att hon var ute, men kan det ha vart 13 timmar?
Innan jag flyttades från förlossningen till BB var min feber tvungen att gå ner, och när vi väl skulle gå så sa jag
"Hejdå, vi ses om 9 månader igen hoppas jag!" 
 
 
 
Nicole, 3 dagar gammal.
Mummu hade köpt henne denna första klänning som deras dockor har än idag. ♥
 
En nybadad liten skrutt:
 
 
 
Kan inte förstå att denna lilla docka, min efterlängtade lilla bebis fyller 6 år snart.
Tappat sin första tand och börjar 6-års verksamheten till hösten... Så klok och omtänksam.
 
♥ Om du bara visste hur efterlängtad du var Nukke. ♥
You will allways be my baby. ♥
 
Fortsättningen följer, sen är det dags för vägen mot Vanessa och hur det gick till ;)

♥ Hur allting började ♥

Många har frågat om jag inte kan skriva några inlägg om hur det var innan jag började blogga.
Innan vi hade några barn. Ni har kunnat följa graviditeten med tvillingarna & Olivia, och nu även baby # 6.
Många är nyfikna på hur graviditeten och förslloningarna var med Nicole och Vanessa.
Jag tog hjälp av några pärmar som jag skrev i under dessa tider, och tänkte dela med mig av det till er.
 
Jag har alltid skrivit. Även långt innan bloggen fanns.
Jag skrev och skrev, sen skrev jag ut det, klistrade in bilder och andra minnen och satte i en pärm. Detta började jag göra när vi hade bestämt oss för att bilda en familj, tror den första sidan är från 1:a januari år 2006. (?)
Och Nicole föddes 2 ½ år senare. (dagbok har jag skrivit sen jag lärde mig skriva i stort sett)
 
Jag tog ner den första pärmen häromdagen och den var riktigt jobbig att läsa. Så mycket tankar och känslor som kom upp till ytan. Det kändes som att det var igår det hände. Riktigt jobbiga tider var det, att försöka få barn, drabbas av missfall och sedan strulade allt så ingenting funkade längre. Reaktioner från familj och vänner runtomkring, frågor och alla ska veta bäst om mig och min kropp och att "bara jag inte tänker på det så blir du gravid". Men näe, riktigt så funkar det inte alla gånger. Och den eviga tjatet om min vikt i samband med det här... "Du blir inte gravid för att du är så smal, du måste äta mera" Jag hatade att höra det. jag har alltid varit smal och att tro att det var det som min barnlöshet berodde på är ett slag i käften. Jag hade ÄL och mens varenda månad, allt strulade till sig efter min skrapning.
Det är samma sak som att säga till överviktiga "Du får inga barn bara för att du är fet, du borde äta lite mindre" men det fattade inte folk. Det vore ju hemskt att säga så om en överviktig person, rena rama katastrofen, mobbning och allt det där, men det är visst helt ok att påpeka detta för en person som kanske väger lite mindre.
SAME SHIT, DIFFERENT NAME!
 
Jag tänkte bjuda er på några av mina tankar kring denna tid.
Om vägen till en bebis för våran del. 
Ni kanske inte kan föreställa er det nu, snart 6 barn senare, men vi fick kämpa hårt och länge för att få en liten. ♥
 
 
Vad naiv jag var på de första sidorna. Jag trodde att allting skulle gå som en dans på rosor. Jag ville ha 10 barn och sedan la jag mig på 4-5 stycken för att hålla god min med min käre make. ;)
 
Verkligheten blev något annat. Livet var verkligen en berg och dalbana med så mycket hopp och så mycket förtvivlan på samma gång. Det värsta var att inte veta. Man vände och vred på alla signaler från kroppen, försökte tyda varenda liten detalj och blev tokig i kuppen. Skulle jag nånsin kunna bli gravid och faktiskt få föda fram ett friskt barn?
När man väl beslutade sig för att försöka bilda familj så kommer alltid tanken "Varför gjorde vi inte det här tidigare?"
Jag var förståss eld och lågor när det visade sig att jag var gravid bara 1 månad efter avslutat p-piller. Helt förtvivlad när jag började blöda några veckor senare. Mitt första missfall.
Jag kunde inte förstå varför jag ändå fortsatte må så illa som jag gjorde, jag hade alla graviditets symptomen kvar. Det visade sig att jag hade en ofostrig graviditet. Dvs. fostret har dött men allt annat omkring har fortsatt utvecklas, som om jag var gravid. Jag lades in för en skrapning några dagar senare, och det var nu allt började gå snett.
Omvända äggstockshormoner, utredningar, pergotime tabletter för att få igång ägglossning... tiden bara gick och inget hände. Jag bytte läkare som tog tag i det här på allvar. Det gjordes en äggledarspolning och där upptäckte man att jag hade ärrbildning i livmodern och livmodertappen efter en mycket slarvig skrapning- en operation krävdes för detta.
(= hysteroskopi) Och detta var min enda chans. Där skulle dom skrapa bort ärrbildningen, om det ens gick.
Utan operationen var det högst osannolikt att jag skulle kunna bli med barn. Samtidigt ställdes vi i kön för IVF som då hade 1-2 års väntetid.
 
 
Här nånstans blev det semestertider och jag blev lämnad ensam med mitt, utan hjälp. Bara en evighetslång väntan på operationstiden som inte alls var säker på att den skulle fungera för mig. Jag blev helt besatt av ägglossnings stickorna och spenderade säkert en förmögenhet på dessa. Fast allting visade en fet minus. Efter sommaren fick jag kallelsen och jag fick mer medicin att få igång min mens. Denna evighetslånga väntan på att få igång mensen, tror att den försvann i 7 månader vid något tillfälle innan jag fick hjälp.
Jag blev gravid. Själv, trots att läkaren sa att det var högst osannolikt.
Superglad såklart, bara för att nån dag senare rivas ner från topp. Missfall igen.
 
Jag tror inte att någon som inte vart i samma situation kan förstå denna smärta man känner i hjärtat.
Jag kan bara prata för mig själv när jag säger hur värdelös jag kände mig. Som mindre kvinna på något vis. Allt jag ville var att bära ett barn, bilda familj med Andres och ge honom det här också, och inte ens det kunde jag klara av.
Det gjorde mig helt knäckt. Att jag inte kunde få det som jag var ämnad för att göra på denna jord gjorde så att jag var nere i djupaste botten. Att få vara mamma. ♥
 
Här var en mindre charmigt inlägg ur min pärm. Nej, nej, jag var inte alls bitter....Smiley
 
 
En vacker dikt hittade jag i pärmen också:
 
 
Jag fick äntligen tid för operationen och den gick jätte bra. ♥ Jag fick en spiral i 3 veckor för att det skulle läka ordentligt och sen var det "bara" att vänta för att sedan kunna börja med ägglossnings stimulerande sprutor.
 
Såhär skrev jag vid ett tillfälle:
 
"Jag vill också vara en del av en familj. Förut var jag en del av en familj med mamma, pappa och syskon. Nu är allting naturligtvis annorlunda, precis som det ska vara när syskon skapat egna familjer, alla har flyttat hemifrån.
Jag har Andres. men det är annorlunda. Han har också det där sen innan. Han har 3 barn som är hans familj. Hur får jag plats i den bilden? Jag är bara och endast "pappas flickvän." Han har allt det där redan och han är allt jag har. Får jag någonsin en egen familj? Eller får jag halvt ingå i någon ananns?"
 
Jobbiga tankar dessa och jag kommer ihåg att Andres inte alls förstod mig.
Jag började med ägglossnings sprutor och i början var det jobbigt med nålen i magen varje dag, så de försat gångerna skötte Andres det åt mig. Tills jag vågade själv och det var inte alls så läskigt som jag trodde.
 
Kolla vad jag skrev den 20/8 år 2007:
 
 
Vem kunde ana att ca. 3 år senare skulle jag ha mina älskade tvillingar? ♥
Garanterat inte jag i alla fall!!!
Drömmarnas och tankarnas kraft är helt otroligt.
 
Jag trodde aldrig att vi behövde kämpa så hårt och framförallt länge för att nå vårat mål.
Det värsta var nog att inte veta vad framtiden ska föra med sig.
 
♥ Det var såhär allting började. ♥
 
Det finns massor av människor där ute som kämpar för en liten just nu.
Och jag vet av egen erfarenhet att det inte finns så mycket att säga till dessa människor, inget som lindrar den smärta och förtvivlan dom går igenom. Jag vill bara säga: Ge aldrig upp. ♥

RSS 2.0