Om att vara Mamma.

(tidsinställt)

 

Fick denna mail häromdagen som jag tycker är viktigt att ta upp.

 

"Älskar din blogg och tittar in varje dag minst 2 gånger för att se om du skrivit något nytt, min absoluta favoritblogg, den är så härlig, "riktig" och ROLIG! Ni verkar vara en underbar familj och jämt så glada och orkar hitta på saker med barnen. Hur hittar ni ork? Jag har precis fått mitt andra barn och hatar att känna dåligt samvete för att jag inte orkar hitta på saker med min son som är 3 år, och inte med min pojkvän heller för den delen. Sexlivet har inte existerat hos oss på över ett halvår! Har du några tips på att få tålamodet att räcka längre? Hålla lågan brinnandes? Ibland är jag så trött och arg på allting att jag känner att jag inte orkar med det här längre. Du verkar vara en riktig SUPERMAMMA."

 

Tusen tack för ditt mail. 

Jag känner igen det där eviga dåliga samvetet. Tror att alla mammor känner av det. T om jag. Jätte ofta, varje dag.

På kvällarna när jag har lagt alla barnen så kommer det upp tusen frågor som jag ligger och funderar på länge, och det dåliga samvetet granger i mig.

- Har jag varit en bra mamma idag?

- Har barnen haft det bra? Har dom varit ledsna/arga? Varför? Har dom varit glada?

- Känner dom sig sedda, känner dom att jag funnits där för dem alla envar? Har jag varit rättvis? Hade jag kunnat göra nånting annorlunda idag? Hade jag sluppit någon onödig tjaffs om jag valt att göra på något annat sätt?

Tänker på om dom har upplevt det som att jag har lyssnat på dem. Inte bara hört dom, utan verkligen lyssnat?

Jag funderar väldigt mycket på om saker som hänt dom just idag kommer att påverka dom sen när dom är vuxna, och hur kommer dom att se på sin barndom sen?

 

Ibland, eller rätt så ofta så känner jag att jag har tjatat på dem för mycket, höjt rösten och bara haft "bråttom förbi".

Du ser, man har ju dåligt samvete för så mycket. Jag gör mitt bästa. Ibland kokar allting över och jag har inget tålamod kvar till att lyssna på 5 olika viljor,gnäll och tjaffs samtidigt. DET ger mig dåligt samvete för i min bok ska inte en bra mamma tappa tålamodet och skrika på sina barn. Men jag gör det. Vilken supemamma va...? 

Jag är bara en människa försöker jag intala mig själv- jag gör rätt och jag gör fel.

 

Så ni ser, jag är precis som vem som helst. Ingen supermamma på något sätt.

Och orken? Ibland orkar jag faktiskt inte, ibland är jag så trött att jag känner att om jag inte håller igång så kommer jag att somna ståendes. Pressen man känner på sig är inte alltid en så mysig känsla. Man känner krav ifrån alla håll. Speciellt när man valt att ha så "många" barn som jag har så känns det som att alla granskar en lite etra mycket.

 

Att vara mamma innebär att man alltid ska sätta någon annans intressen framför sina egna. Och det är helt OK för mig, dom är mitt liv, det är dem jag lever för.

Jag har alltid sagt det, t om när vi kämpade i 2 ½ år för att få Nicole så sa jag att jag är ämnad till denna värld till att bli mamma. Det höll på att ta sönder mig rakt upp och ner att det inte var så självklart att jag skulle få den stora äran att få bli det jag var ämnad för. Nu har jag 5 underbara barn som jag älskar obeskivligt mycket, som jag gör allt för.

Ibland är dom riktigt jobbiga också. Men jag älskar dom inte mindre för det.

(Även fast jag skulle vilja rymma då och då och bara få andas. Ensam!) 

 

Det är inte bara en dans på rosor alla gånger och fluffigt och pluffigt. Man FÅR känna att det är jobbigt ibland.

På mammatidningar, TV, bloggar, överallt runtomkring oss visar man upp en bild av evig lycka som är omöjlig att leva upp till, allt kan inte vara så perfekt hela tiden. Inte här hos oss i alla fall.

Allvarligt- när en bebis skriker av trötthet, en annan vill ha papper och pennor och klär av sig i samma takt som du klär på, en tredje har fått utbrott eftersom strumpan (!) sitter på fel fot (!!!?), den fjärde är och spolar leksaker i toaletten och den femte är sådär mystiskt tyst nånstans så att man bara VET att det är hyss på gång- allt det här samtidigt som ni faktiskt håller på och klär på er och ska ut- ja då är det för fasiken svårt att känna den där lyckan!

 

Kärleken och förhållandet. Jag brukar aldrig skriva om vårat förhållande, det känns "privat" och jag tänker att ingen är intresserad av hur ofta vi ligger med varandra, haha., men "Vi två mot världen"- vad hände? Jag älskar Andres och vill inte föreställa mig ett liv utan honom. Vi bråkar och tjaffsar och går varandra på nerverna, och ibland förstår vi inte oss på varandra alls, vi har olika syn på mycket gällande barn och barnuppfostran. Det här ÄR verkligen en test, ett riktig stort jävla eldprov det här med att få barn. Mååånga små barn.  

Man läser statusar som "mys med min allra finaste" var och varannan dag. Allvarligt? Har ni barn? Vi har knappt pratat med varandra på 4 dar ibland! (<---- han är så envis!)

Ibland kan jag känna som att klarar vi bara av att hålla ihop den här tiden så kan vi klara av precis allting. Hur lätt som helst. Kärleken finns ju där.

 

Att få bli Mamma är det största jag varit med om, vi har fått äran att få känna en kärlek större än något annat. Det fanns ingen handbok man får hem från BB med facit om hur man ska bete sig vid olika tillfällen.

Man får känna sig fram och göra som känns bäst för sig själv och sin familj. Man kommer säkert göra fel val och beslut under vägen. Jag tror att det bara är mänskligt?

 

Jag vill inte byta ut mitt liv till någonting annat än det jag har här och nu.

Jag är så otroligt tacksam för att jag har 5 friska, vackra barn, Andres och hela min familj och fina vänner vid min sida.

 

Jag vill att mina barn ska se mig som en trygg och kärleksfull grund, som dom kan ty sig till, oavsett vad- stort eller litet.

Det strävar jag efter. Ge dem mycket trygghet, kärlek, glädje och respekt- precis som jag får från dom. Villkorslöst.

 

 

Tack för ett väldigt öppet och fint inlägg. Man tänker inte på att alla har en jobbig vardag,tappar tålamodet och inte alltid har det perfekta liv som några bilder i en blogg vill visa på. Ofta räcker det med att läsa en dag ur någon mammablogg för att man själv ska känna sej som den sämsta mamman i världen efter en dag full med tjafs och bråk både med barnen och mannen. Skönt att någon erkänner att allt inte alltid är en dans på rosor, även fast lyckan och kärleken alltid finns där i grund och botten. Och du verkar vara en underbar mamma som lever för familjen, det är så roligt att följa din blogg. Sköt om dej.

Underbara lilla du, vad du skriver bra!
Det är ju precis så där det är.
Du lyckas nog fånga upp de flesta föräldrars tankar och känslor nu, oavsett om man har ett, två, fem eller tio barn.
Små barn små bekymmer, stora barn stora bekymmer, och så en partner på det..ja du, inte sjutton är det lätt inte. :)
Stor kram till er alla från Järvsö (Söderhamn).

du skriver fint och bra och visst är det jobbigt att vara mamma ibland. Men man får så mycket tillbaka, kärlek och glädje.
Jag kan ju säga att jag är mycket trött på kvällarna ibland och somnar när jag somnar barnen.
Full fart hela dagarna, ingen chans till att vila är det ofta.
Livet är inte en dans på rosor. Men familjen och barnen betyder mest för mig och är mitt liv med många underbara stunder. Det är underbart att vara mamma.

ha det bra
mvh madde

Hej Satu! Nu har jag följt din blogg i säkert två år men aldrig vågat mig på att kommentera så jag tyckte det var dags nu.
Tack för ett ärligt inlägg! Jag har sex barn och känner ofta att tålamodet tryter. Skönt att höra att jag inte är ensam om att vara trött på allt emellanåt.
Föresten så måste jag även få skriva att jag tycker ni verkar ha en sån härlig sammanhållning i er familj. Med dina föräldrar och syskon, syskonbarn osv. Underbart! Önskar jag också hade det så :)

fint inlägg :)

Såå härligt att läsa att det är fler..
Allt är inte så gulligt som många skriver hela tiden,det finns en annan sida oxå.
Allt det du skriver är såå normalt o jättevanlift men det är nått man inte vill prata om så ofta.
Jag tycker att man ska det för det är så här det är att vara förälder..
Jättebra skrivet :-D

Hur är allt annars ?
Kram
Camilla

Tack för ditt inlägg :-)
Så ärligt och rakt! Orden är som tagna ur min mun ;)
På vilket sätt har ni olika syn på uppfostran? Du behöver inte svara om du inte vill såklart :)
Ha en fin helg!

Hej hej
Tack för ett fint inlägg.
Ja gud va allt är fint å perfekt på alla statusar.
Skäl skulle jag leva upp till allt det där och det gick ju bra ett tag sen blev jag utbränd och va sjukskriven i över ett halvår. När det va som värst orkade jag inte kliva upp ur sängen ens. Att klä på sig blev en utmaning jag inte klarade av. Barnen va med pappa medans jag vilade, gick på promenader och gjorde allt för att bli frisk. Att tänka på annat än att allt ska vara perfekt då alla verkar ha "det perfekta livet" var helt omöjligt. Känslan av att inte kunna ta hand om sina egna älskade barn var outhärdlig. Man kände sig så värdelös och som världens sämsta nä

Sämsta mamma. Idag kan jag vissa dagar känna den där stressen över att allt (barn, jag, hemmet, ekonomin, utseendet, semestern, bilen ja allt) ska vara perfekt men då tänker jag tillbaks på hur det va att vara riktigt sjuk pga alla krav på en. Oftast anser jag att +va fan" jag är väl inte sämre än någon annan bara för att huset inte alltid är städat (fast konstigt nog är det oftast det ändå) och jag och min man har inte bara glädje utan vi får kämpa vissa perioder med olika saker och i olika situationer men jag har lärt mig att vi blir starkare för varje sak vi klarar av tillsamans. Ingen e perfekt eller mer värd än någon annan oavsett vad. Mina barn är verkligen inga "guda barn" utan dom är helt vanliga barn med allt vad det innebär å dessutom har dom adhd och är väldig krävande ibland.
Njut av det ni har så blir livet såjäkla mkt bättre lättare och framförallt får du mer tid över till att njuta och bara vara den du är om du släpper taget.

Sämsta mamma. Idag kan jag vissa dagar känna den där stressen över att allt (barn, jag, hemmet, ekonomin, utseendet, semestern, bilen ja allt) ska vara perfekt men då tänker jag tillbaks på hur det va att vara riktigt sjuk pga alla krav på en. Oftast anser jag att +va fan" jag är väl inte sämre än någon annan bara för att huset inte alltid är städat (fast konstigt nog är det oftast det ändå) och jag och min man har inte bara glädje utan vi får kämpa vissa perioder med olika saker och i olika situationer men jag har lärt mig att vi blir starkare för varje sak vi klarar av tillsamans. Ingen e perfekt eller mer värd än någon annan oavsett vad. Mina barn är verkligen inga "guda barn" utan dom är helt vanliga barn med allt vad det innebär å dessutom har dom adhd och är väldig krävande ibland.
Njut av det ni har så blir livet såjäkla mkt bättre lättare och framförallt får du mer tid över till att njuta och bara vara den du är om du släpper taget.