Livets stora gåta

Halloj torsdag!

Om det är möjligt så har dagarna gått ännu snabbare nu när dagis har börjat, är det verkligen torsdag idag? Redan?

Idag är sista dagis veckan, sen är järngänget lediga i 3 dagar. Dom är ju lediga varje fredag.

Några av er läsare reagerade på att jag skrev att Andres son skulle gifta sig, och jag förstod nästan att ni skulle göra det.

Utan att gå in i det för mycket så ska jag försöka med det här så gott jag kan...

 

Jag & Micael har inte haft nån kontakt med varandra på länge, säkert på över 1 ½ år, ja- inte sen han flyttade härifrån, förutom några dumma sms där emellan. Så började det närma sig att han skulle gifta sig och han kom hit med sin blivande fru Patricia med ett inbjudan till bröllop. (Naturligtvis har han haft kontakt med sin pappa under denna tid)

Meningen var att jag inte skulle gå på bröllopet. Det kändes helt fel och falskt att jag är där när det har vart som det vart mellan oss. Micael tog första steget, han ringde och sms:ade mig och sa att han vill ha mig där, han vill ha oss alla där.

Det var stort och väldigt starkt gjort av honom, och jag blev jätte glad.

Men sen tänkte jag att han kände sig "tvungen" att säga så.

Jag pratade med Andres om det, och lät honom bestämma. Jag tänkte om han ville gå dit själv med Nicole & Vanessa så skulle jag kunna vara hemma med resten av järngänget. Men han sa att han vill ha mig där.

Och det kändes också stort, för i vanliga fall skulle han bara sagt att jag själv får bestämma, att han inte bryr sig.

 

Så jag ska gå på bröllopet. Vi allihopa ska gå. Och jag skulle ljuga om jag sa att jag inte är nervös.

Och eftersom det kom så "plötsligt" så vet jag inte ens vad jag ska ha på mig, eller vad barnen ska ha på sig.

 

Det är deras stora dag imorgon, och jag är ändå glad att få vara med i något hörn, trots allt som hänt. Kanske dags att gräva ner allt gammalt groll och gå vidare.
Låter det korkat eller är det det bästa?

 

Nä vet ni vad, nu har jag äntligen fått hem inbjudningskorten till Olivias dop, så jag ska ta och skriva namn på dem och se till att få iväg dem idag... Wieeee!

Att Micael bjuder dej tycker jag är starkt han har nog mognat. Jag har själv 2 söner i 20 års åldern och jag vet vad man kan säga i stridens hetta. Han verkar ialla fall ha förlåtit dej. Utan att veta mer än vad du skrivit om tidigare tycker jag att du ska ta hans utsräckta hand och stötta honom.

Satu , om du känner för det, gå dit, det är ju stor dag för honom, och om hän vill ha dig där så tycker att du ska gå, allting kommer att bli bra.
Älskar dig!♥

Tycker du gör helt rätt som går på bröllopet.
Nu kan jag inte er bakomliggande historia men att han sträcker ut handen och vill ha dig med är ju positivt. Förlåta och gå vidare, om man kan, tror jag är det allra bästa. Det kommer säkert gå jättebra. Kram Elli

Hej fina du! Måste bara säga att du har en underbar
Blogg och jag älskar att du är så ärlig! Går igenom
En tufftid just nu då jag nyss fick reda på att jag
Förlorat mitt barn i vecka 19. Din blogg har starkt mig
Mycket och får en stor glädje av allt du skriver och dina härliga barn! Ville bara tacka dig så mycket att du lyser upp mina dagar!

Ja veckan har gått sjukt fort!

Jag tycker också att du gör rätt som går dit. Kanske vill han att det ska vara water under the bridge mellan er? Hoppas att ni får det trevligt.

Glömmer gammalt bråk och strul gör man nu ju inte helt, och jag vet ju vad det handlade om mellan er,men lyckas man komma till den punkt då man kan umgås på ett ytligt plan så tycker jag det är jättebra. Man behöver ju inte vara riktiga vänner igen för den skull.
Gå på bröllopet du åtminstone för barnens skull.
Ha det bäst.
Kram från Järvsö (Söderhamn)