Nicole är verkligen så go och omtänksam. Vill allas bästa och att alla ska mår bra.

Hon funderar en massa över allting just nu och har så djupa tankar och har sån empati/sympati som jag inte sett hos många. Hon hjälper alltid sina syskon, och gör nån illa sig så är hon där för att hjälpa till och frågar mjukt vad det var som hände och hur det gick. Hon är så lill-gammal på sättet hon är och på sättet hon pratar, ibland undrar man vart alltihopa kommer ifrån. Hon är som en lill-mamma som ska ta hand om alla.

 

 

Häromdan när Jonathan gjort något dumt så sa jag att han får gå in på sitt rum och lugna ner sig. Så började Nicole gråta och sa: "Neeej mamma du fåååår inte säga så till min lillebror!"

Hon vill inte se någon arg eller ledsen.

Vanessa har också börjat med det där, om jag säger till henne på skarpen, ni vet, när jag är riktigt arg över något hon gjort eller betett sig illa, så säger hon" Mamma! Du måste ju säga, snälla kära barn" Haha...  Ska jag skratta eller gråta då?

 

 

Igår när bara Nicole följde med och handla overoll, så satt vi i bilen. Hon satt tyst och plötsligt frågade hon:

"Mamma, kan jag få låna din telefon, jag måste bara ringa till Mummu och höra hur det går med barnen."

Okeeeej...

Så hon ringde och presenterade sig artigt för Mummu och frågade hur det går. Hahaha...

 

Jag är så glad i själen att våra barn är så tighta med varandra. Alltid om någon av dem får något av oss, så ska det vara väldigt rättvist att de andra också får. Om Vanessa får en kaka t ex, så frågar hon alltid om hon kan få ta till Nicole också.

Samma sak gör Danilo och Jonathan också.

 

Min mage är väldigt viktig för Nicole just nu. Om nån kommer och ger mig en kram och stöter mig på magen så är hon den första som ber dom vara försiktiga, för mamma har en bebis i magen!

Hon klappar och pussar på magen jämt. Vanessa gör det också, men inte alls lika ofta.

Grabbarna hänger inte med alls i att det ligger en liten bebis i min mage, fast vi pratar om det. Men såklart är det svårt att förstå sånt, tom jag har svårt att förstå det ibland, att det faktiskt ligger en liten bebis i min mage, hur ska man förvänta sig att en 2 åring ska förstå?

 

Om Nicole äter något gott så bjuder hon mig också, för hon vill att "våran bebis" ska få smaka.

 

Hon och Danilo har hittat varandra riktigt bra också, dom är så lika- Nicole och Danilo.

Båda är lugna och gosiga. Dom går ofta hand i hand här hemma, man ser att Dano tyr sig till henne jätte mycket.

 

Jag älskar bandet våra barn har med varandra och jag hoppas att det håller sig och växer ännu starkare för hela livet.