MOBBNING

(Varning för långt inlägg)
 
 
Igår låg jag och Andres och pratade om mobbning.
HUR hanterar man sådant egentligen?
 
Jag är jätte rädd för just mobbning, barn (och vuxna med för den delen) kan vara så jäkla elaka.
Det är verkligen inget man önskar någon att få utstå.
 
Jag är rädd att mina barn ska bli mobbade. Barn kan haka upp sig på en människa som dom sedan hackar på, trackar ner med fula ord, mobbar, använder som slagpåse eller bara fryser ut.
Visa bara ett enda svagt tecken så är man ett offer för fega osäkra mobbare.
 
Grunden kommer ju hemifrån, och vi måste lära våra barn vad som är rätt och vad som är fel. Hur man ska vara mot en annan människa, lära dem om respekt och att alla människor är olika, men lika värda.
Jag försöker verkligen prata med mina barn, OK, dom är väldigt små ännu, men man måste ju börja i tid. Men jag försöker prata med dom om hur en vän ska vara, man ska hjälpa varandra, alla får vara med och leka osv, osv.
(Jätte lätt, verkligen....) Jag vill att mina barn ska känna sig älskade för dom underbara människor dom är, känna trygghet, tillit, visa och få respekt. Ha en stabil, trygg grund att stå på. Man behöver inte tycka om alla människor, men man kan ändå visa alla respekt. Alla människor är olika, men ändå lika mycket värda- oavsett hur man ser ut, vart man kommer ifrån, oavsett vad man har för bakgrund, vilka kläder man har och hur mycket pengar man har.
Alla är lika värda.
 
Ingen förälder vill att sitt barn ska bli mobbad, eller att ens eget barn ska mobba andra. Där gäller det att som förälder sätta ner foten när man ser något sådant hända.
Tyvärr tänker alla inte likadant när det gäller det här. Eller så tycker dom att det är jobbigt och väljer att blunda istället. Vem hjälper man då, kan man tänka sig?
Att tänka "Neee-ej, mitt barn skulle aldrig göra sånt!" eller "Barn är barn, sånt händer." Nej. Det blir så fel.
Man måste ta tag i det tidigt så att det inte utvecklas till något värre. Det är inte OK att slå någon, det är inte OK att kalla andra för dumma namn. Det är aldrig rätt.
Nu säger jag inte att mina barn aldrig slåss. Det gör dom, med varandra. Man måste gå emellan varenda gång och markera att så får man inte göra. Visst är det stor skillnad på tex hur en 2-åring beter sig jämfört med en 4-5 åring, man mognar och vet skillnaden mellan rätt och fel bättre, eller hur? Men det är ju inte OK för det.
 
Jag tänker mycket på framtiden, på hur det blir när barnen är stora. Eller när dem börjar skolan.
 
Det är jätte viktigt med kompisar. Jag vill inte att dom hamnar i fel sällskap. Jag hoppas och önskar att vi ger en stark grund till barnen så att dom kan stå emot för grupptryck, våga vara sig själva och tro på sig själva.
Jag vill att våra barn ska vara självsäkra, omtänksamma och ha gott självförtroende och hjärtat pår rätt plats.
Grupptryck är väldigt svårt att stå emot, det vet nog många tonåringar, och alla många klarar inte av det. Fast dom kanske skulle vilja, då är det jätte mycket "Men vad skulle dom tro/tycka om mig då". Det är inte lätt. Och det är inte bara undomar, det är barn och vuxna, människor i alla åldrar.
 
Nu babblar jag på här, ni kanske inte hänger med alls, eller förstår vad jag vill ha sagt.
 
Det finns så många "idioter" (ursäkta uttrycket) som tror sig vara så balla och coola att dom utnyttjar de mindre till sånt som dom egentligen inte vågar göra själva.
Det finns så många som blir mobbade varje dag, som är ensamna, som till slut får så ont i magen och inte vill gå till skolan.
Det finns så många som blir mobbade, psykiskt och fysiskt- varje dag.
 
Jag blir så jäkla ledsen bara jag tänker på det. Varenda barn ska kunna gå till skolan och känna sig trygg. Utan att behöva vara rädda och ensamna.
 
Inte så många som vet, men jag blev själv mobbad när jag gick i mellanstadiet. Många mornar sa jag till min mamma att jag har ont i magen och att jag hellre vill stanna hemma från skolan. Speciellt då min bästis var hemma och sjuk.
Mamma tog mig till slut till läkaren som naturligtvis inte kunde hitta något fel på min mage.
 Jag blev retad av ett gäng tjejer på kanske 6-7 st som gick i min klass. Dom var lite mognare än mig, dom var de så kallade "inne-tjejerna" med de senaste märkeskläderna, smink, utvecklades (kroppsligt) waaaayyyy tidigare än lilla jag och skröt om killar dom hängt med på helgerna. Helt andra intressen än vad jag hade. Jag var ju lilla Satu, men för stora jeans <----jag var så smal att alla tighta jeans satt löst på mig, jag kommer ihåg att jag alltid grät i provhytten när jag skulle prova byxor)
Smink och killar var nog det sista jag tänkte på då. Så jag blev mobbad och utfryst. Dom pratade om mig och skrattade när jag gick förbi. Rasterna var hemska, för då fick jag alltid vara själv.
 
"Ingen kan ta bort något från er som ni inte ger bort."
Men det är helt galet vad lite och osäker man kan känna sig i såna situationer. Jag hade verkligen ingen självförtroende alls. Vad det berodde på vet jag ärligt talat inte. Jag har inte så bra självförtroende idag heller. Men ändå mycket mycket mycket bättre än vad det har varit. Jag är alldeles för snäll, det får jag höra ofta. I´m a people pleaser och vill inte göra folk ledsna eller besvikna. Men nu låter jag inte heller någon sätta sig på mig.
Jag kan säga ifrån, men sen är jag där igen och undrar om jag gjorde fel eller om jag sårade den andra som gjorde fel mot mig.
Senare så har jag alltid varit den som tagit den svagas parti. Om jag sett någon bli mobbad så har jag ställt mig på dennes sida, för mitt hjärta går verkligen sönder för dom som blir mobbade och ledsna, ensamna.
 
Nu blev det lite för långt, sover ni? Om ni ens har orkat läsa ända hit.
 
Sammanfattningsvis- Mobbare suger! Innerst inne är det dom som är osäkra på sig själva och försöker vara något som dom egentligen kanske inte är.
Jag önskar att alla kunde ta sitt ansvar när det gäller just mobbning, att alla ingriper och slutar blunda.
Föräldrar i första hand, men det ska tas upp redan i förskolan om man ser något sånt, lärare- ja alla måste ingripa om man ser något sånt som pågår. Annars är man väl lika delaktig om man ser det och låter det bara hända?
 
Som när Nicole och Vanessa kom hem i stort sett varje dag från dagis och sa att en viss pojke puttat eller slagit dom och även flera andra barn. Dom hade sagt till fröken. När det inte slutade så frågade jag fröken om det och hon sa att dom är medvetna om det.
 
Men HUR ska man hantera mobbning?
När det inte hjälper att man säger till barnet som bråkar?
Andres sa att dom ska slå tillbaka.
Jag förstår att man tänker så, det har jag också tänkt på- låt ingen slå dig hela tiden, slå tillbaka om inget annat hjälper! Men det är inte rätt beslut. Då tar det aldrig slut. Men vad ska man då göra?
Jag skulle aldrig ha vågat ge mig på mina mobbare, eller på någon annan för den delen heller.
Ska man säga att "skit i det/dom?" Nej, det går inte heller. Det här är hennes/hans verklighet, det går inte att sopa det under mattan och be dom strunta i det om dom tycker och känner själva att det är jätte jobbigt.
 
Har Du blivit mobbad någon gång?
Har du/ditt barn mobbat någon?
Har ditt barn blivit mobbad/slagen upprepade gånger på t e x dagis/skola?
 
Vad har DU/NI gjort? Har det hjälpt?

Kommentarer
Postat av: Cissi

Fröknarna på förskolan uppmärksammade oss på att Hugo slog och puttade de andra barnen för ca ett halvår sen. Tom så en liten tjej ramlat så illa att hon fick sår i ansiktet. Då kom vi överens om hur vi skulle hantera det tillsammans med förskolan. Så vi straffade han på samma sätt som de gjorde så han fattade att det var fel. Och det hjälpte! Han va ju bara 2 år fyllda precis, men han förstod till sist att så gör man bara inte. Jag är tacksam att problemet lyftes fram i tid av förskolan!

2012-11-21 @ 12:53:59
Postat av: Niikki

Min uppväxt var väldigt strulig och min stackars mamma fick kämpa hårt för sina två ligister till barn. Jag föddes in i ett bra liv med föräldrar som hade det gott ställt och vi bodde i en fin villa åt ofta på resturanger, hade båt och husvagn och åkte alltid iväg. Men pappas kärlek för öl var starkare än hans familj så mina föräldrar separerade och min pappa hade då gått så långt att han satt både sig och mamma hos kronofogden. Pappa gav upp allt och är idag bosatt hos min farmor & farfar och försöker hålla sin försupna kropp borta från alkoholen, mamma fick kämpa med att gå från att leva "lyx" till exsitens minimum och försörja 3 barn. Min bror började dricka, knarka och blev kriminell. Idag lever han normalt men det var väl 4-5 år som gick åt skogen för honom. Jag följde hans fotspår. Jag blev mobbad som liten för min bror och pappa vi bor i en liten stad där alla känner alla och sånt sprider sig. Men jag lärde mig inget av det utan i stället blev jag hatisk och tryckte ner varenda människa som var bara minsta kaxig. Jag mobbade och jag kränkte och jag slog. Jag var så hemsk. Det tog tid innan lärarna valde att kontakta mamma och då hade jag redan hunnit byta ut min vänskaps krets till riktigt tunga kriminella människor. Som 14 åring visste jag exakt hur jag kunde såra folk jag var expert och visste vart den öma punkten fanns hos dom flesta, jag visste hur man gjorde för att bli hög och jag visste vart jag fick tag på allt, jag kunde tom göra inbrott i bilar.
Så det jag vill säga med detta är att jag tror att det spelar ingen roll hur man än kämpar och vill sitt barn det bästa för vem som helst kan hamna snett. Om lärarna hade kontaktat min mamma i tid hade jag kanske inte ödslat bort hela min tonårs tid på att fördärva livet för mig själv och alla andra stackarna. Men det är ju något vi aldrig kan veta.
Jag tro att det viktigaste är attha bra kontakt med barnet och lita på dom!

2012-11-21 @ 14:02:03
URL: http://mammaniikki.blogspot.com
Postat av: Thina

Hatar mobbing det borde verkligen utrotas!

2012-11-21 @ 14:10:44
Postat av: IngelaJärestedt

Usch jag får tårar i ögonen när jag läser din text. Och jag känner igen mig i lite... Jag var aldrig mobbad men otroligt osäker och mådde illa varje morgon när jag skulle till skolan i mellanstadiet. Jag var rädd att ngn skulle hitta ngt fel hos mig så tog ut mkt i förskott. I högstadiet hamnade jag i en jättebra klass och med tjejer jag spelat fotboll med och fick ett annat självförtroende.

Jag har pratat mkt med min sambo, mamma, syster, vänner om detta med att ens egna barn skulle bli utsatta för mobbning. Hur 17 bemöter man detta?! Och tänk om barnen lyckas dölja det för en så att det pågår utan ens vetskap? Usch man blir så rädd... Ens käraste ägodelar ❤ men jag tror att kommunikation från tidig ålder är viktigt och som du skriver, försöka pränta in sunda värderingar och att alla är värda lika. Bygga upp deras självförtroende och självkänsla. Inte det lättaste men enormt grundläggande och viktigt.

Kram till dig och dina fina //Ingela

2012-11-21 @ 14:56:54
URL: http://famjarestedtandersson.blogg.se
Postat av: Isaks mamma

Min son är jämngammal med Vanessa. Han går på dagis och redan för mer än ett år sedan(alltså i 2-års åldern) så började han komma hem med rivmärken var och varannan dag. Mest i ansiktet och på armarna. Pedagogerna sa inget, så när det hänt flera ggr så frågade jag och då ursäktade de sig och sa att det var ett annat barn som han ofta hamnade i konflikt med. Efter den dagen dröjde det ett antal månader, för att sedan börja igen(personalen slappnade väl av och höll inte samma koll).

Nu på sistone har han periodvis sett ut som att han blivit anfallen av en katt när vi hämtat! Hemskt, han är ju ärrad för livet(man riktigt ser hur djupt och hårt han blivit riven)! Jag känner min son, han är absolut ingen ängel, han knuffas säkert när han blir arg. Men vi väntar på att pedagogerna på hans avdelning ska höra av sig och berätta om deras handlingsplan, min sambo sa ifrån häromdagen till den ansvariga på förskolan och hon lovade att de skulle ta tag i situationen mellan Isak och den här pojken. Det har hållit på för länge och jag vill inte att han ska lära in ett sånt beteende!
Jag tycker inte att det är för mycket begärt att de lägger en extra insats på att få dem att bli vänner istället för att göra illa varandra hela tiden!

Ledsen för det du blev utsatt för, inget barn ska behöva känna så!

2012-11-21 @ 14:59:08
Postat av: BB Stefu

Man ska försöka respektera alla och INTE ta skit från nån!

2012-11-21 @ 15:51:59
Postat av: Helena H

Ett riktigt bra inlägg!
Avskyr verkligen allt som har med mobbning att göra...
Blev själv lite mobbad när jag var yngre, i mellanstadiet.
Jag hade uppsatt hår, alla andra hade utsläppt, jag var lugn o tyst de andra livligare, jag sminkade inte mig och kollade efter killar det gjorde de andra, jag gillade att vara utomhus o "leka" på fritiden de andra hängde på stan...osv.
Töntiga grejer att bli retad för, men hade som tur var tre tjejkompisar att vara med, och en killkompis.
Linnea har haft det jobbigt hela högstadiet, hon har ingen att vara med alls, sitter ofta själv i klassrummet, själv på raster och vid maten.
Blir inte mobbad på det sätt att hon blir retad eller utskrattad men däremot är det ingen som umgås med henne. Linnea vill inte ha det så stojigt och vill inte hänga på stan el bara blippa med mobilen när hon är med andra, hon vill göra saker ihop istället. Men det är ju töntigt när man är 15 tydligen enligt de andra.
Tycker det är jättetrist att inte ungodomarna nu förtiden inte kan umgås ihop ordentligt. Spela spel, vara ute, osv..
Visst finns det självklart de som gillar det också, men de är få. Tyvärr.
Är svårt att veta vad man ska göra för att mobbning ska försvinna, men man får bara försöka gå emellan och stoppa det när man ser nått och prata, prata och åter prata om vad fel det är.
Jag har prata med lärare o rektor i tre år nu om Linneas utanförskap (säger man så tro), och även om några fler som blir mobbad på skolan, men inget händer. De säger varje gång att de ska ta tag i problemen...men men.
Är glad att det verkar vara lite bättre nu för henne iaf...märks på humöret.
Och snart är högstadiet över och då kommer hon iaf gå en linje som hon vill, så då blir det nog bättre. Alla kommer ju ha samma intressen då. (hästar/trav)
Ha det bäst.
Kram från Söderhamn

2012-11-21 @ 16:07:46
Postat av: mummu

Barnen föds inte med betende,dem lär sig, på grunden kommer allting hemifrån,sen är det komppisarna osv.

2012-11-21 @ 20:02:11
Postat av: Mamma till fyra pojkar

Det var jättebra skrivet Satu!
Du är klok och jättefin!

2012-11-21 @ 21:56:53
Postat av: Taru

Jag är också livrädd för det där.. att tjejerna någon gång ska bli mobbade eller att någon gör dom illa. Då går mitt hjärta sönder...
Vi vill ju skydda dom från allt!
Jag hoppas att det finns så pass bra resurser och lärare nu så att dom kan se allt sånt i skolerna och sätta stopp för det direkt.
Jag kommer inte godta någon mobbing mot tjejerna eller från tjejerna..
Hoppas våra tjejer är så tuffa och vågar stå på sig att ingen är elaka mot dom.. men verkligheten kan ju vara så annorlunda..

2012-11-21 @ 22:27:05
Postat av: Louise

Någon gång kommer jag kanske att skriva min historia om mobbing på min blogg för det är väldigt viktigt ämne att ta upp.
Tycker det är så tabubelagt på något sätt att prata om mobbing.
Jag blev mobbad hela grundskolan, från 3an-9an för att jag var en bra vän och skyddade mina kompisar från mobbing.
Jag mådde så dåligt att jag skolkade halva fyran och femman.
Ja tyvärr så blir min ena son mobbad/slagen på sin skola och jag ångrar bittert att vi satte honom där från första början, hans bror gick på denna skolan och blev mobbad för att de trodde att han har löss(han är född med iktyos, finns ett inlägg om detta i min blogg)och är jättetorr över hela kroppen.
Han blev också slagen där så vi fick plats på en kristen skola(den är bygd på kristen grund)bara 500 meter längre ner och där står yngste sonen fortfarande i kö och samtidigt måste man släpa honom till skolan och det gör så ont men jag kan inte hålla honom hemma heller.
Det värsta är att lärarna blundar för vad de andra barnen gör och säger och skyller på att sonens grova ord kommer hemifrån vilket inte ens stämmer han hör det från skolan.
Min son blir syndabock.
Mobbing på lång väg.
Vad vi kan göra åt det? Hade jag kunnat hade jag flyttat alla barn från den skolan men det går inte så vi hoppas att efter jul han kommer in på storebrors skola och lillan på förskolan som tillhör den skolan.
Min yngste son blir slagen, lurad nästan dagligen för han är lättpåverkad.
Blir defenitivt ett inlägg om det i bloggen en dag.
Tycker vi borde ta tag i lite med hårdhandskarna när det gäller mobbing, tyvärr går det så långt att de mobbade begår självmord.

Ha det jättebra//Kramar från Malmö

2012-11-21 @ 22:55:28
URL: http://malmomorsan.se
Postat av: Marie

Hej, förstår exakt vad du har gått igenom, själv blev jag mobbad från 1:a klass, låg och mellanstadiet och högstadiet var värst, fick kastat tuggummi i håret i matkön, de kletade smör på mitt skåplås, jag var så ful att ingen kunde någonsin tycka om mig, jag skulle klippa mitt hår med en häck sax eller med en gräsklippare, men den skulle väl gå sönder, var jag tvungen att sitta fram i klassrummet för de andra såg inte pga mitt hår, jag blev mobbad för mitt ljusa självlockiga hår, hur jag såg ut, för mina kläder, för allt, det tog väldigt hårt på mitt självförtroende och tillslut så tror man på allt mobbarna säger.
Jag gick till skolan varje dag, var inte borta en ända dag, från skolan om jag inte var sjuk, ville inte att mobbarna skulle vinna, men fick sömnsvårigheter, sov endast 2-4 timmar per natt, hade en sådan oro och ångest att gå till skolan, hade magont och huvudvärk. Min mamma var mitt stora stöd i det hela, pratade med henne varje dag om det som hände i skolan, och min pappa förstod inte, han sa att om någon är dum mot dig så slå dem, men med våld löser man ingenting, mamma ringde till skolan, ringde till och med till en av dem som mobbade till hennes mamma, men det blev bara så fel dagen efter....gymnasiet var min bästa tid i skolan, underbara klasskamrater som accepterade mig precis som jag var och det var som en dröm...evigt tacksam till dem.....Det har tagit många år att bygga upp sitt självförtroende, än idag kan jag se mig i spegeln och tycka att jag är si och så och undra vad andra kommer att tycka och tänka och förut kunde jag inte gå där det var mycket folk för jag trodde och tyckte mig höra att de skrattade åt mig.
Men jag vet att det inte var så...men mobbning är hemskt och det ska ingen människa behöva utstå, för det sätter så djupa spår i din själ...jag fick lära mig hemifrån att man ska vara mot andra som man själv vill bli behandlad, att respektera, lyssna och hjälpa och vara en god vän, Kram Marie

2012-11-21 @ 23:30:38
URL: http://mariesvovvar.blogspot.com
Postat av: Anonym

Tyvärr tror jag att många föräldrar visst vill att deras barn mobbar. De lever efter principen hellre slå än bli slagen. Lär man som förälder sitt barn vad som är rätt och fel så kommer de inte att aktivt mobba någon (dock kanske det om man har otur inte kommer att säga nej när en större utfrysning sker).

Lär du dina barn nu att aldrig bete sig så kommer de heller inte att göra det. Normalbegåvade barn beter sig sällan så om de inte har lärt sig det hemifrån.

2012-11-22 @ 07:57:21
Postat av: Hjördis Pedersen

Hej. Det är tråkigt med all mobbing som finns idag. jag sa till mina barn att dom inte fick slåss. Och det var nog fel att säga det, för min minsta pojke blev mobbad i skolan och tog emot slag och slog ej tillbaks. Tills hans storebror såg detta och sa slå tillbaks och det gjorde han sen blev inte han mobbad mera. Han började på taekwando och hjälpte andra mobbade barn. Så hoppas man kan lösa detta med mobbing. Kram

2012-11-22 @ 11:01:07
Postat av: Anna Ranvide

Jag blev mobbad under högstadietiden, dom främsta anledningarna tror jag, var att jag älskar djur och föder upp marsvinoch att jag har aldrig tyckt om att festa. Jag blev instängd på toaletterna de satte en städvagn för dörren ett flertal gånger i skolan. Jag blev puttad i vattenpölar, inputtad i skåp och nonchalerad i matsalen. Fick alltid sitta själv och det var ett undantag om jag inte fick mat kastad på mig. Efter 2 års tid fick jag nog och gick till kurator och rektor som först inte brydde sig men när jag tagit med min mamma så fick jag tillslut byta skola. Det hjälpte dock inte så mycket i början, det är en liten stad så alla känner alla.. På den nya skolan fortsatte trackaserierna, folk skrev elaka saker på mitt skåp och klippte upp låset o stal mina saker, slängde ut de på hela skolan. I klassrummen fick jag ofta höra "där kommer råtttjejen" (syftade väl på marsvinen) Jag blev aldrig bjuden på fester bara för att jag inte ville dricka alkohol (jag var 12-15år under denna tiden). När jag började gymnasiet blev det mycket bättre så länge jag inte råkade stöta på mina förra klasskamrater, ibland gick jag långa omvägar för att slippa träffa på dom. Sista året på gymnasiet hade jag bra vänner i min klass och vi gick alltid i grupp, jag kunde äntligen känna att jag tillhörde gruppen och då kände jag mig stark!

Detta är något jag är otroligt rädd ska hända mina barn så jag kommer nog vara en otroligt nojjig och jobbig mamma och ofta fråga hur det är i skolan osv, även hälsa på för att själv få se hur det är. Jag hoppas att om det skulle hända mina barn, att det kommer fram snabbt så det slipper gå så långt.

2012-11-23 @ 11:19:56
URL: http://pinkmum.blogg.se/
Tack för att Du tar dig tid <3
Kommentera inlägget här:

Vad heter Du?
Är Du här ofta?

E-postadress: (publiceras ej)

Har du en blogg? Adress här, så hittar jag till dig :)

Kommentar:

Trackback