Sitter och minns tillbaka till denna dag för 1 år sedan.
Mycket minnen kommer tillbaka. Allting förändrades.

Jag var gravid i vecka 30+2 med tvillingarna Danilo & Jonathan och skulle på en helt vanligt flödes ultraljud som jag var tvungen att gå på varje vecka för jag väntade enäggstvillingar.
Allting såg jätte fint ut på UL och dom skickade ner oss till specialist mödravården för att lyssna på grabbarnas hjärtljud osv. Och även där såg allting bra ut, och så fick jag prata med en läkare som sa att allt ser fin fint ut och "vi ses om en vecka igen".
Jag sa att jag har haft lite förvärkar om hon kunde kika om det har hänt något "där nere". Hon sa att det inte behövdes, att det är jätte vanligt med förvärkar. Men jag sa att det har känts lite annorlunda och efter många om och men så gav hon med sig och tittade efter ändå. Hon höll på ett bra tag och till sist sat hon lite oroligt:
" Ja. Ömm... Du är öppen 4 cm."

What!?

Jag blev inlagd på sjukhuset, fick pussa tjejerna hejdå, Andres skulle lämna dom hos Mummu & Puua.
Inte visste jag att jag inte skulle komma hem mer på mer än 3 veckor.
Om jag hade vetat om det här när vi gick hemifrån hade jag tagit mig en närmare titt på allt. Förberett tjejerna på det här och även Andres som fick sköta allting hemma själv.
Jag hade visat för det första vilken som var Nicole och vilket som var Bessas garderob! Hahah... Men han löste det till slut  Även fast han klädde på tjejerna i varandras kläder ibland.

Jag fick ett rum, och läkarna kom och pratade med mig och sa att jag ska stanna här nu tills tvillingarna föds, och dem kunde omöjligt säga när det skulle kunna bli. Men jag fick ändå en spruta på skinkan för att dom ska utveckla sina lungor lite snabbare. Det skulle vara jätte bra om jag hann ta båda två, och dem skulle ta inom 12 eller var det 24 timmars mellanrum. Men det hann jag ju inte...

Jag var helt förvirrad. Jag kommer ihåg att jag frågade om och om igen när dom skulle förväntas att födas när man är öppen 4 cm, men dom kunde omöjligt svara. Överläkaren på Neonatalen kom ner och pratade med mig och Andres och berättade lite vad vi skulle kunna förvänta oss med förtidigt födda barn. Att dom skulle behöva lite extra hjälp med andningen, kanske ligga i kuvös, allt beroende på hur dom mår när dom kommer ut.
Allt jag ville och önskade att dom skulle vara friska. Tänk om jag skulle förlora dom nu, för 10 veckor för tidigt är ju alldles för tidigt att möta världen! Och dom måste ju vara så himla små!!
Oron var stor, men jag förstod nog inte hur nära allting var...

Senare åkte Andres hem till tjejerna. Och då kom tårarna. Jag ville ju också följa med hem!
Har ALDRIG varit borta från tjejerna en natt, hur ska det här gå?
Om jag hade vetat att det skulle följa många fler nätter... ja, kanske bättre att jag inte visste då.

Fortsättningen på förlossnings berättelsen följer....

Andres och Prinsessorna i väntrummet på flödes kontrollen...