Det kan bara komma från Andres...
Jag hade för mig att jag hade jätte mycket att skriva om, men allt kommer när jag loggat ut mig härifrån.
En "rolig" grej som jag skulle skriva var att idag sa jag till Andres att 99 % av tiden är superkul med barnen, men det är just den där 1 % som man nästan blir galen av. När alla är trötta, skriker och gråter och tjatar och vill ha det och det PÅ SAMMA gång, när man försöker förklara att man inte kan göra tusen saker på en gång, utan dem måste vänta lite när det känns som att man snackar kinesiska, för ingen lyssnar- DÅ är det jobbigt, och väldigt lätt att man tappar tålamodet... Är jag ensam om att känna mig misslyckad ibland? Att man inte räcker till, att man borde ha haft ett par armar och ben som tillfrädställer alla? Får jätte dåligt samvete att jag höjer rösten, men vet inte just då hur jag kunde ha gjort det annorlunda.. För ingen lyssnar. Blää, såna stunder är jätte jobbiga.
Hur gör DU när ingen lyssnar och alla bara skriker och "vill ha" dittan och dattan?
Hursomhelst så sa Andres att han tycker att 80 % är katastrof och 20 % är bra och lungt, och det är den tiden då alla sover. Daah...
Dom orden kan bara komma från honom. Men det var lite roligt för stunden iaf. Nu sover alla i sina sängar, och det är tyst och lungt här hemma.
Vi har hyrt 3 nya filmer som vi ska kolla på nu.
Nähe, kanske inte, han ligger och snarkar här bredvid mig nu. Hmm...
Jag funderar på om jag ska köpa de där nya höststövlarna till tjejerna? Det blir ju inte direkt varmare längre, och gympadojor är inte så varma... Hmm... Puua säger att Vanessa är precis som Mummu, kan inte gå förbi affärerna utan att gå in och kika och känna på alla grejer.
Andra säger att Nicole är precis som sin moster Karo som ska ha väskor och skor hela tiden, hahaha... Känner du igen dig, syrran?Hon har fått för sig att hon ska till Handen hela tiden. Nicole alltså.
"Nu går vi!" kan hon bara säga och hämta sina gummistövlar.
"Vart ska du?" frågar man och hon svarar: "Sinne Handeniin!" (= dit till Handen)
Andres säger att det har hon ärvt av min sida av familjen.... Hmm...
Nu ska jag ta tag i detta med förstoringarna, så det börjar hända något!
Känner igen mig så väl... en del dagar känns det som att man ska gå under.. att man inte räcker till. Helst när Alva får för sig att hon ska kasta ALLT på Tor, han gråter och hon fortsätter att kasta. Hon är understimulerad då, vi har inte hittat några nya lekkompisar här ännu, så hon får dras med tråkiga mamma och lillebror. Men då är det bara att släppa allt och ta upp Alva och gosa och sjunga.. Tor får skrika sig hes :-(. Jag får så dåligt samvete när jag ryter till ibland..försöker för det mesta räkna till tio och andas.. och då försvinner det.. Hade en jätte härlig dag hos syster.. hittade en baddräkt som passade, så nu börjar jag simma nästa vecka!! skönt. Sen hittade jag en en vinddress till Alva på rea, jätte fin. kramar
Känner igen mig sååå mycket i det du skriver om att man känner sig misslyckad och att man får dåligt samvete när man höjt rösten mot barnen. Nu har jag ju bara två men det kan vara nervpressande nog... Ibland när jag har bråkat på Noa om något så pratar vi alltid om det på kvällen innan han lägger sig, att jag älskar honom över allt annat även om jag blir arg ibland. Han sa en gång till mig i bilen, för något år sedan, att "Mamma, jag vet att du älskar mig, trots att du blir arg och skäller på mig, och det är helt okej tycker jag för jag älskar dig också". Så söt!
Milo är lite svårare att bli arg på för det biter liksom inte så ofta... Han skriker bara tillbaka om man höjer rösten. Det bästa med honom är att sätta sig ner i hans höjd och prata lugnt och stilla med honom... Fast det funkar inte heller ibland och då får han gå till sitt rum. Då brukar man höra hur han gör en väldig oreda där inne och muttrar för sig själv... Ibland så kan jag inte hålla mig utan står utanför dörren och lyssnar, låter så roligt när han pratar för sig själv där inne.
Vi måste nog bli arga och frustrerade ibland för att släppa ut lite känslor... Skulle tro att minst 90% av alla föräldrar har dåligt samvete ibland när dom skällt på barnen, så du är absolut inte ensam. Herregud, ni har ju fyra barn! Klart att du kan bli trött och frustrerad ibland, det vore ju omänskligt annars. Du är ju en toppenmamma Satu!
Kram till hela familjen från oss!
Haha stackaren, jaaa vi tycker om väskor och skor, WHO can blame her? ;) måste ju till handen för att se om de kommit nåt nytt... Satu du är världens bästa mamma tänk att du har 4 barn under 2 år, man hinner intecars överallt, även om man skulle behöva klona sig några gånger samt ha några extra timmar om dygnet. Men de viktigaste är att man gör sitt bästa och de gör du alltid. Pusu beso
Känner också igen mig! Det där med tålamodet är riktigt jobbigt och man försöker så gott det går men ändå känns det inte som om det räcker. Jag känner som dig att 99% är bra men att det är just den där 1% som är riktigt jävla jobbigt.
Min kära sambo säger som din man också hahaha, han säger att han är tacksam över att jag är en sån bra mamma för han skulle bli galen hemma med barnen hela dagarna. Och vi har "bara" 2. Ärligt talat blir jag lite sugen på fler barn när jag läser din blogg haha, du får det att verka så lätt!
Hur går det utan dagis? Funderar på att ta Fabián från dagis men måste ju ha kvar platsen tills jag måste börja jobba igen.
