Eftersom vi är på (eller var) på kontroller här på Huddinge sjukhus VARJE vecka, så tog vi med oss flickorna jämt när det var den veckan vi bara ska kolla flödet. Vill inte "störa" mina föräldrar varje vecka, dem måste också samla sina krafter
 Och flödes kontrollerna brukar gå så snabbt. Men varannan vecka när det är dags för tillväxt ultraljud, så har vi lämnat tjejerna hemma hos Mummu 6 Puua, för då vill både jag och Andres sitta med i undersökningen, och dit får ju inga barn följa med in.

Just denna flödeskontroll så frågade jag Dr. Sverker Ek om Andres kunde komma med in med barnen, och eftersom vi är hans V.I.P kunder, så gick det bra denna gång.
Tjejerna satt på andres knä och tittade på TV skärmen med bebisarna.
Läkaren sa att allt ser ju superbra ut, som det har gjort hela tiden, så nästa vecka vågar han överlåta en barnmorska att titta på oss. "Det här går ju som tåget" var det sista han sa innan vi skulle gå.

Vem hade kunnat ana att detta var vårt SISTA besök på "CENTRUM FÖR FOSTERMEDICIN"...??
Inte jag....


Andres väntar utanför med tjejerna, tills det är grönt att dem också fick följa med på flödes kontrollen
FÖRSTA gången som tjejerna ser dem små i magen!
Sedan tar vi hissen ner till Plan 4, för specialist Mödravården. dom har glömt att vi ska komma, så dem hade inga tider, förräns efter lunch. Så vi gick ut och åt Hamburgertallrik, och kom tillbaka efter en timme och då kopplades jag in på CTG, som vi gör varje vecka. Vi låg där i ca. 30 minuter, tjejerna åt sina äplen och Nukke (docka på svenska, smeknamn till Nicole (info till nya läsare)) lekte och dansade lite på bordet till ljudet av sina små bröders dunkande hjärtljud.


Ja, och sen var det klart. Vi fick gå ut till väntrummet igen och vänta på läkaren.
Hon ropade in oss, tttade på CTG pappren och sa att allting ser ju jätte fint ut, och att vi ska komma ner till specialisten nästa vecka som vanligt. Innan vi gick så passade jag på att fråga om mina vattniga flytningar, och att jag har fått lite ökade sammandragningar. Hon avfärdade bara och sa att det är helt normalt såhär på slutet. Jag frågade ändå om dom gör rutin kontroller för att kontrollera livmodertappen i någon vecka, och jag sa lite snabbt att vår yngsta dotter föddes redan i vecka 34+3. Men näe, det gör dom inte, om det inte finns ett behov. "Men jag kan ändå kika på dig lite snabbt om du är orolig?" sa hon sedan.
Ja, det ville jag. Hon kände på mig ett tag med ett smått oroligt och chockad min.
"Ja, här har det faktiskt hänt grejer.... Du är öppen 4 cm."

Japp, och så blev jag inskriven på en gång. (Som jag hann skriva förut)
Både jag och Andres var jätte chockade. Fattade ingenting.
Jaha, vad nu då... ungefär så tänkte vi. Det var bara att ringa till min Mamma och förklara läget och fråga om våra Prinsessor fick komma. Såklart att dem fick! Hihi...
Mamma var lika chockad och förvirrad som vi var. Andres åkte iväg och lämnade flickorna, och jag hänvisades till ett rum som jag delade med en annan tjej som hade fått havandeskapsförgifting.
Jag ringde min mamma och förklarade att flickorna är nog trötta, men att dom har ätit precis, och napparna och snuttisen ligger i väskan, osv, osv.

Läkaren kom in till mig och gav mig en Bricany spruta i armen som ska stoppa sammandragningarna, och så fick jag en kortison spruta i skinkan, rakt in i muskeln- vilket inte kändes sådär jätte skönt, men den var nödvändig för bebisarna lugnmognad. Om ett dygn skulle jag få den andra sprutan (det är 2 sprutor med ett dygns mellanrum) Och så kopplades jag in på CTG igen. Jag hade sammandragningar, men inget som gjorde ont, det var som vanligt. Jag frågade barnmorskan som tog hand om mig vad jag ska förvänta mig nu, kommer dom att ha mig under observation här nu bara, och att jag får åka hem sen, eller måste jag stanna kvar och i sånt fall hur länge då...??
Hur lång tid kan det dröja tills man kan förvnta sig att vattnet går?
Eller att jag börjar öppnas mera?
Men hon kunde inte ge mig några svar. Ingen vet hur länge jag har gått runt och öppnat mig 4 cm.
Men det var inte på tal om veckor ialla fall.

Andres kom tillbaka snabbt och där satt vi. Och som sagt- vi fattade ingenting.
Dagen och kvällen flöt på, allting var lungt, och jag fattade inte riktigt vad jag gjorde där. Allt kom så plötsligt.
En barnläkare från neonatalen kom ner och pratade med oss, och förklarade läget om vad som skulle behövas för behandling om bebisarna skulle födas snart.
Allting var helt overkligt.
Skulle vi verkligen få barn snart?? Såhär tidigt??
Det trodde vi inte alls, så Andres åkte hem till tjejerna, men han skulle hålla mobilen bredvid sig hela tiden, ifall något skulle hända. Men ingen av oss trodde att något faktiskt skulle hända.
Varför skulle det hända just NU, vi kom ju bara in för vanlig kontroll, allting kändes ju precis som vanligt också.

Såhär i efterhand kan jag säga att jag är jätte glad att jag "tjatade" till mig den där kollen. Anars hade jag bara gått hem, och blivit smått skräckslagen av att uptäcka att vattnet har gått.
Och som jag skulle skriva förut så har min största rädsla under den här graviditeten varit att inte hinna till sjukhuset när det var dags att föda. Min barnmorska på MVC sa ju på inskrivningen att jag och Andres borde lära oss hur man gör om barnet skulle födas hemma. Den tanken var ju riktigt skrämmande, och den dublades när vi fick veta att det är tvillingar!
Tvilling förlossningar är ju alltid mer kompilcerade och riskfyllda, så att föda tvillingar HEMMA är INTE bra!
Där måste dem ha jätte noggrann koll på barnen hela tiden, speciellt när tvåan ska komma ut.
Så nu är jag glad att jag faktiskt blev inskriven!

Jag ska skriva mer om själva förlossningen snart, jag fick min lunch nu så jag ska äta lite fort, för om en kvart ska vi mata våra gossar!!!
 Dom ska ha mat var 3:dje timme.

Andres har också kommit nu, han lämnade tjejerna hos mina föräldrar, dom skulle åka till min faster Greta.
Saknaden är enorm... Jag har ju aldrig varit ifrån dom såhär... och dom är så himla mammiga... men det går superbra med dem, bättre än väntat! Jag tror att det är en stor stöd för Nicole och Vanessa att dom har varandra.

Nä, nu blir det mat!!!!
Höres snart igen!