Danilo ligger och solar för sin andra omgång. Stackars lilla nakenfis....
Efter att läkarna gjort sin rond så beslutades det att prova ta bort Danilos CPAP för att se hur det går. Så nu sköter han all sin andning alldeles själv!

Jonathan ligger och sussar så sött i sin kuvös... Hoppas att han får flytta över till Danilo snart!

Danilo solar och blir av med sin CPAP

Jag vaknade av att städerskan kom oc knackade på dörren och ville tömma papperskorgen....
Eftervärkarna är det bättre med, jag tog mina tabletter på natten innan jag la mig och så räckte det.

När jag kom ut ur rummet så ligger Danilo och solar bort sin gulsot. Helt normalt och väntat sa läkaren igår som vi pratade med. Nu klockan 10 ska dem ha sin mat, och sedan ska han få sola bort sin gulsot lite till.
Han ligger där och är nakenfis, och så himla liten!
Igår när jag bytte blöja på honom så pissade han ner hela sin "säng" och brorsans sida också. Barnmorskorna skrattade över hur han lyckades blöta ner Jonathans sida också. Vilken tur att brorsan inte låg där då...
Andres blev lite stolt "That´s my boy... Hihihii....
Igår kom Danilo igång med sitt bajsande också, ni som är intresserade av det!

Jonathan ligger sedan igår morse i kuvös, han hade lite problem att hålla sin värme. Men jag hoppas att han snart ligger bredvid sin bror igen, så att dem får vara nära varandra!
  Han är pytte liten... man är nästan lite rädd att ta i dem, man tror att dom ska gå sönder... Och så är alla slangarna och alla sladdar i vägen hela tiden, men så småningom blir dom ju av med dom...

Idag är det dags för deras PKU prov.
Jag förstår inte hur det ska gå till dom har ju inga vener kvar att ta blod av, stackarna!
Dom är helt blåa i händerna och fötterna av alla sprutor! Stackarna....

JOBBIG KVÄLL:

Igårkväll var det väldigt jobbigt för mig... Andres hämtade ht tjejerna framåt kvällen, så att jag skulle få se dem och krama och pussa på dem, vilket var helt unerbart. vi gick ner till kiosken och köpte lite godis och dricka och lekte lite.
Nicole var helt grön och rosa i sina händer och lite i ansiktet, och hon sa att det var Puua som hade ritat på henne.
Vanessa hängde bara med, min lilla Ängel. Hon börjar härma ord nu så småningom. "Kukka, Lappu" (blomma, lamppa) och så försöker hon säga Nukke, men ut kommer bara "KE!"
Först ville Nukke inte sitta med mig och gosas, hon ville bara springa runt. Hon "berättade" att Mummu och Puua hade kastat snö. (hon säger så jämt)
Det jobbiga var när dom skulle gå. När vi kom tillbaka från kiosken så höll hon mig i handen och pussade min hand hela tiden. När det var dags att klä på sig så började hon gråta. Jag vill inte att hon ska gå när hon gråter, så jag gav henne nappen så att hon skulle bli lugn, och pussade och kramade henne. Och hon pussades och kramades tillbaka. Men vad hon inte hade förstått var att mamma inte skulle följa med dem hem.
Så när hon gick mot hissen och såg att jag stod kvar så blev hon jätte ledsen och ropade mamma. Hon sprang till mig och höll om mig och ville inte släppa taget. Såklart blev jag också ledsen, fast jag försökte dölja det.
Vanessa satt i sin vagn helt lugn och tuggade i sig sin korv  Det var bara att kramas och pussas och säga hejdå och "Vi ses imorgon".
Och så åkte dem ner med hissen.
Jag hörde Nicoles gråt läänge medans dem åkte ner med hissen, samtidigt som jag torkade bort mina tårar så att jag kunde gå in till våra pojkar.

Ska det vara såhär svårt varje gång?? Blir det lättare?
Jag har aldrig varit ifrån dom såhär länge. Dom är ALLTID med mig.
Tur att dom har Andres, världens bästa pappa!
Och även Mummu och Puua är otroligt bra stöd i allt detta. Utan dom skulle det inte ha gått.

Alla slängdes in i det här, utan att vara beredda, men vi ska klara av allt, snart blir vi en hel familj igen!



Nu ska jag försöka få i mig lite frukost, och snart ska gossarna ha mat också!

Ja, nu hinner jag skriva lite till !
Man tror att man har så mycket tid att sitta och skriva, men det verkar ändå inte vara så
Gossarna ska ha mat var 3:dje timme, och medans man gör iordning maten, tar upp dem och har gett klart maten, då har det nästan gått en timme, och då vill man sitta lite till och gosa med dm, för det är JÄTTE viktigt för gossarna att få så mycket kropsvärme frn oss som möjligt.
Ja, och sen när det är klart så ska man själv hinna med att äta, duscha, kika till dem när dem är ledsna, eller om maskinerna börjar pipa och allt annat som pågår. Och sen är det dags för nästa matnings runda igen
Men nu är det en halvtimme kvar till nästa matning, så nu ska jag skriva mer om FÖRLOSSNINGEN!

Ja, kvällen kom, jag låg och läste lite i tidningarna som Andres hade med sig till mig, och sen tänkte jag försöka sova med alla mina miljoner tankar farande i huvudet. Inte det enklaste. Jag är väldigt lättväckt, så fort min granne gick på toan så gick hon förbi min säng och den där dörren låter så högt när den stängs. Sedan kom läkarna in till henne under natten, för hon hade ont och dem tog blodtryk och tände lamporna. jag vred och vände mig i sängen, för det är inte det allra lättaste att hitta rätt ställning att sova på när ma har en stor mage... Utanför korridoren hörs kvinnor skrika när dem föder barn.
Och när jag sen har äntligen somnat så börjar grannen snarka... Men det visste ni ju redan  
Och ärligt talat stoppade jag mina fingrar i öronen för att kunna somna om.
Men då när jag vänder mig i sängen så känns det att något rinner till.
"Var det vattnet som gick??" hann jag tänka, och så kom det mer. Det var definitivt vattnet. Jag reste mig upp och gick till toaletten utanför samtidigt som vattnet rann längst mina ben. Då hade jag fortfarande mina tights på mig (hade ju inget annat med mig) Jag satte mig på toaletten och där rann det ännu mer. jag tog av mig tightsen, hittade en binda och gick till rummet och larmade sköterskan.
"Jag tror att mitt vatten gick" sa jag.

DÅ VAR KLOCKAN ca. 06:09

Hon fick lite bråttom med att ringa efter personal, och informera alla och jag kopplades på CTG maskin igen.
Jag ringde till Andres, som svarade på en gång och skulle ringa Mummu och komma till sjukhuset.
Värkarna började komma på en gång efter att vattnet hade gått, jag var rädd att inte Andres hann komma fram i tid.
Sköterskan tog mig till förlossningsrummet.
Dit kom en barnmorska som kände om jag hade öppnats- det var fortfarande 4 cm.
Banrmorskan gav mig den andra kortison sprutan i skinkan för pojkarnas lungmognad, och även en spruta antibiotika fick jag i armen. Hoppas bara att dem hinner värka över till dem... tänkte jag.
Nu kom Andres som var förvånad att jag låg på förlossningsrumet redan.
Jag hade värkar- riktiga värkar, och undrade var all personal var. Vad jag har läst och hört så är det MÅNGA människor med i tvilling förlossningar.

"Ska det inte komma in mer personal snart?" frågade jag under värkarna.
"Men du är fortfarande öppen "bara" 4 cm...." sa hon och pysslade med sitt.
"Mm, men det kommer att gå fort!"
"OK, dom kommer alldeles snart."

Värkarna kom oftare och oftare och gjorde ONT.
5 minuter efter att hon hade kollat att jag var öppen 4 cm, var jag nu öppen 5 cm.
Medans jag kämpade på med de djävulska värkarna kom fler och fler personal in.
Jag höll Andres hårt i handen när värkarna kom, samtidigt som jag försökte slappna av och andas lungt.
Värkarna kom tätt, tätt och dom ville känna hur öppen jag var.
De är inte så himla kul att dom ska komma under värkarna och känna, för då vill man bara "vara" och koncentrera sig på sitt.
Jag var öppen 8 cm på bara några ögonblick, och efter några värkar till ville jag krysta.
Nu var hela rummet fullt med folk!

KLOCKAN 07:19 TITADE DANILO UT

Han var så liten, och skrek som ett lejon när han kom ut!
Han las på mitt bröst och Andres fick klippa av navelsträngen.
Medans han låg där så fick jag värkar igen. Läkaren tittade snabbt med ultraljud hur Jonathan låg i min mage, men jag hann inte uppfatta vad dem sa, för snart ville jag börja krysta igen.

KLOCKAN 07:26 KOM JONATHAN TILL VÄRLDEN!
Jag hann fråga varför han inte gråter, och då sa läkaren att han fortfarande ligger i sin fosterhinna!!!!
Jag tittade ner, och där låg han, i sin fostersäck som dom klippte hål i, så all vatten kom ut och han började gråta!
Så moderkakan kom ut där med honom.
Läkarna sa att det är väldigt ovanligt att dom föds i sin fostersäck. "HAN FÖDDES MED SERGERLUVAN!" sa dem.
Han lades också på mitt bröst, bredvid brorsan sin, och Andres fick klippa hans navelsträng också, och så tog dem med sig honom ut, och Andres fick följa med honom.
Danilo låg kvar med mig ett tag, tills dom kom inrullandes med Jonathan. dom la bröderna bredvid varandra och så fick dem bosätta sig på neo och bli ordentligt ompysslade.

Danilo helt nyfödd på mitt bröst

NYFÖDDA -TVILLINGARNA GONZALEZ

Medans pojkarna bosatte sig på neonatalen, så var jag tvungen att stanna kvar på förlossningsrummet i 2 timmar, för att se hur jag mår och all efterkontroll. När Andres kom tillbaka ner till mig, så fick vi den goda "GULDBRICKAN" Den smakar alltid så gott!


Så fort jag kunnat kissa och all efterkontroll var gjort, så fick vi åka til våra pojkar.
Dom insisterade att jag skulle åka dit med rullstol, fast jag var hur pigg som helst, och hade lika gärna kunnat gå dit själv. Men det fick jag inte, och jag sa att det känns väldigt "fånigt" att sitta i rullstolen, för jag är ju inte sjuk!
Men det var bara att sitta och åka med.
Andres körde mig upp till neonatalen, vi kom in i en lång korridor, och sen även en dörr som ledde till själva intensiv vården. Jag måste ta bild på detta ställe sen, och man förstår verkligen varför bara Mamman och Pappan får komma in.
Det är stort, i mitten av rummet har dem sina datorer där dem ser all info om bebisarna i sina skärmar och så ligger det värmesängar och kuvöser intill rummena.

Nu lägger jag in några av pojkarnas ALLRA FÖRSTA BILDER!

Jonathan och pappas hand =)

Pojkarna andas helt själva, men behöver lite extra *puff* till lungorna, för att vida ut dem. (Så kallade CPAP)

Danilo sover

Mamma tittar på de små Mirakel

Pyttesmå händer...

Alla apparaterna..


JONATHAN VÄGDE NÄSTAN 1300G
& DANILO VÄGDE CA. 1500G

 VI ÄLSKAR ER!!!!

Eftersom vi är på (eller var) på kontroller här på Huddinge sjukhus VARJE vecka, så tog vi med oss flickorna jämt när det var den veckan vi bara ska kolla flödet. Vill inte "störa" mina föräldrar varje vecka, dem måste också samla sina krafter
 Och flödes kontrollerna brukar gå så snabbt. Men varannan vecka när det är dags för tillväxt ultraljud, så har vi lämnat tjejerna hemma hos Mummu 6 Puua, för då vill både jag och Andres sitta med i undersökningen, och dit får ju inga barn följa med in.

Just denna flödeskontroll så frågade jag Dr. Sverker Ek om Andres kunde komma med in med barnen, och eftersom vi är hans V.I.P kunder, så gick det bra denna gång.
Tjejerna satt på andres knä och tittade på TV skärmen med bebisarna.
Läkaren sa att allt ser ju superbra ut, som det har gjort hela tiden, så nästa vecka vågar han överlåta en barnmorska att titta på oss. "Det här går ju som tåget" var det sista han sa innan vi skulle gå.

Vem hade kunnat ana att detta var vårt SISTA besök på "CENTRUM FÖR FOSTERMEDICIN"...??
Inte jag....


Andres väntar utanför med tjejerna, tills det är grönt att dem också fick följa med på flödes kontrollen
FÖRSTA gången som tjejerna ser dem små i magen!
Sedan tar vi hissen ner till Plan 4, för specialist Mödravården. dom har glömt att vi ska komma, så dem hade inga tider, förräns efter lunch. Så vi gick ut och åt Hamburgertallrik, och kom tillbaka efter en timme och då kopplades jag in på CTG, som vi gör varje vecka. Vi låg där i ca. 30 minuter, tjejerna åt sina äplen och Nukke (docka på svenska, smeknamn till Nicole (info till nya läsare)) lekte och dansade lite på bordet till ljudet av sina små bröders dunkande hjärtljud.


Ja, och sen var det klart. Vi fick gå ut till väntrummet igen och vänta på läkaren.
Hon ropade in oss, tttade på CTG pappren och sa att allting ser ju jätte fint ut, och att vi ska komma ner till specialisten nästa vecka som vanligt. Innan vi gick så passade jag på att fråga om mina vattniga flytningar, och att jag har fått lite ökade sammandragningar. Hon avfärdade bara och sa att det är helt normalt såhär på slutet. Jag frågade ändå om dom gör rutin kontroller för att kontrollera livmodertappen i någon vecka, och jag sa lite snabbt att vår yngsta dotter föddes redan i vecka 34+3. Men näe, det gör dom inte, om det inte finns ett behov. "Men jag kan ändå kika på dig lite snabbt om du är orolig?" sa hon sedan.
Ja, det ville jag. Hon kände på mig ett tag med ett smått oroligt och chockad min.
"Ja, här har det faktiskt hänt grejer.... Du är öppen 4 cm."

Japp, och så blev jag inskriven på en gång. (Som jag hann skriva förut)
Både jag och Andres var jätte chockade. Fattade ingenting.
Jaha, vad nu då... ungefär så tänkte vi. Det var bara att ringa till min Mamma och förklara läget och fråga om våra Prinsessor fick komma. Såklart att dem fick! Hihi...
Mamma var lika chockad och förvirrad som vi var. Andres åkte iväg och lämnade flickorna, och jag hänvisades till ett rum som jag delade med en annan tjej som hade fått havandeskapsförgifting.
Jag ringde min mamma och förklarade att flickorna är nog trötta, men att dom har ätit precis, och napparna och snuttisen ligger i väskan, osv, osv.

Läkaren kom in till mig och gav mig en Bricany spruta i armen som ska stoppa sammandragningarna, och så fick jag en kortison spruta i skinkan, rakt in i muskeln- vilket inte kändes sådär jätte skönt, men den var nödvändig för bebisarna lugnmognad. Om ett dygn skulle jag få den andra sprutan (det är 2 sprutor med ett dygns mellanrum) Och så kopplades jag in på CTG igen. Jag hade sammandragningar, men inget som gjorde ont, det var som vanligt. Jag frågade barnmorskan som tog hand om mig vad jag ska förvänta mig nu, kommer dom att ha mig under observation här nu bara, och att jag får åka hem sen, eller måste jag stanna kvar och i sånt fall hur länge då...??
Hur lång tid kan det dröja tills man kan förvnta sig att vattnet går?
Eller att jag börjar öppnas mera?
Men hon kunde inte ge mig några svar. Ingen vet hur länge jag har gått runt och öppnat mig 4 cm.
Men det var inte på tal om veckor ialla fall.

Andres kom tillbaka snabbt och där satt vi. Och som sagt- vi fattade ingenting.
Dagen och kvällen flöt på, allting var lungt, och jag fattade inte riktigt vad jag gjorde där. Allt kom så plötsligt.
En barnläkare från neonatalen kom ner och pratade med oss, och förklarade läget om vad som skulle behövas för behandling om bebisarna skulle födas snart.
Allting var helt overkligt.
Skulle vi verkligen få barn snart?? Såhär tidigt??
Det trodde vi inte alls, så Andres åkte hem till tjejerna, men han skulle hålla mobilen bredvid sig hela tiden, ifall något skulle hända. Men ingen av oss trodde att något faktiskt skulle hända.
Varför skulle det hända just NU, vi kom ju bara in för vanlig kontroll, allting kändes ju precis som vanligt också.

Såhär i efterhand kan jag säga att jag är jätte glad att jag "tjatade" till mig den där kollen. Anars hade jag bara gått hem, och blivit smått skräckslagen av att uptäcka att vattnet har gått.
Och som jag skulle skriva förut så har min största rädsla under den här graviditeten varit att inte hinna till sjukhuset när det var dags att föda. Min barnmorska på MVC sa ju på inskrivningen att jag och Andres borde lära oss hur man gör om barnet skulle födas hemma. Den tanken var ju riktigt skrämmande, och den dublades när vi fick veta att det är tvillingar!
Tvilling förlossningar är ju alltid mer kompilcerade och riskfyllda, så att föda tvillingar HEMMA är INTE bra!
Där måste dem ha jätte noggrann koll på barnen hela tiden, speciellt när tvåan ska komma ut.
Så nu är jag glad att jag faktiskt blev inskriven!

Jag ska skriva mer om själva förlossningen snart, jag fick min lunch nu så jag ska äta lite fort, för om en kvart ska vi mata våra gossar!!!
 Dom ska ha mat var 3:dje timme.

Andres har också kommit nu, han lämnade tjejerna hos mina föräldrar, dom skulle åka till min faster Greta.
Saknaden är enorm... Jag har ju aldrig varit ifrån dom såhär... och dom är så himla mammiga... men det går superbra med dem, bättre än väntat! Jag tror att det är en stor stöd för Nicole och Vanessa att dom har varandra.

Nä, nu blir det mat!!!!
Höres snart igen!

Japp, det är andra natten på sjukhuset, men sååå mycket har ju hänt!
Vågar jag somna nu?
Har dem bra koll på mina ögonstenar där ute på andra sidan korridoren?
Domskulle komma in hit och väcka mig om något skulle hända. Jag hoppas verkligen att dom INTE kommer.......  Jag vill ju att bebisarna ska må bra och att vi bara får goda nyheter och goda framsteg för var dag som går.
Hoppas att dom slipper sina CPAP snart (skumt namn, i know...)- det är någon liten andningstub som hjälper dem lite med syresättningen. Men dom andas ju själva, detta hjälper till att utveckla deras lungor lite vidare.

Det finns 3 steg för bebisarna tills dom har nått sitt mål:

1- Att kunna andas själva.
2- Att kunna äta (sugreflex) och öka i vikt.
3- Att kunna hålla värmen.

Alla de tre sakerna ska dom kunna för att få komma hem. Alla de tre sakerna behöver dom hjälp med nu.

JAG LOVAR ATT SÄTTA IN BILDER IMORGON!
Jag har fått kamera sladden från Andres, men jag har inte hunnit överföra bilderna bara.

P.S GRATTIS till en av mina bästa kompisar, HEIDI SOM FYLLER 27 ÅR IDAG!!!!
Samma dag som våra prinsar föddes!!!

P.S 2- LYCKA TILL PÅ UPPKÖRNINGEN IMORGON JOPO!
You can do it!!!

Halloj!
Klockan har redan hunnit bli för mycket, och jag är supertrött...
Herregud jag måste ju säga igen att alltig känns helt overkligt!!!  Jag är INTE gravid längre, mina små mirakel ligger i sin värme säng, alldeles tätt intill varandra och försöker nog också ta in detta nya tillvaro. Dem har en massa slangar och en massa blåmärken i händer och armar efter att barnmorskorna tagit så många prover på dem stackars små bebisarna...
Men det är för deras eget bästa! Lilla Jonathan var tvungen att få lite blod idag, för hans blodvärde var för låg, men han verkar må bättre nu! Imorgon bitti skulle dem ta nya prover på dem båda.. tycker ändå så synd om dem, dom är ju så små!

Jag har suttit med dem fram tills nu, och jag fick HÅLLA dem innan jag kom hit!!!! Först höll jag Jonathan och sondmatade honom, när han var klar med sin mat så höll jag Danilo ett tag också. Dom är så goa! Och dom kan visst klaga redan när något inte passar! Börjar misstänka nu att dem har sin pappas temperament...
Dom har börjat försöka ge napp till dem, och precis innan jag gick så hade Jonathan sin napp i munnen!!! Vet inte riktigt om han fattade att han skulle suga på den och han hade ju inte kvar den så länge, men- ett litet tag är alltid en framsteg!
Dem rekomenderar att man ger dom napp här, till skillnad från vanlig BB. Nu vill dem att dom ska kunna utveckla sina sugreflexer, vilket är jätte bra tycker jag!!!!

Jag har beslutat mig för att inte amma dem.
Jag har ju provat med både Nicole och Vanessa, men det har inte funkat alls. Mjölken räcker inte till för fem öre, så det har varit en kamp med tårar, förtvivlan och skrikande hungrig bebis, så denna gång tänker jag inte ta den stressen på mig, eller bebisarna. Dem ska börja med ersättning så fort dem lär sig att suga. Nuförtiden är ersättningen så bra att jag inte känner nån oro alls. tvärtom. Nu vet jag att dm får i sig mat, och slipper gå hungriga. Desutom har jag ju två små dockor hemma också, som tar mycket tid.

Tänk er, Vanessa är bara 9 månader (!!!) och Nicole är 22 månader. Dom är ju små dom också!
Men det ska nog gå superbra det här.  Eller vad tror ni??

I tisdags skrev jag ett långt inlägg på min mobil som jag tänkt skriva in på bloggen så fort jag har mer tid att sitta här (och när klockan inte är tolv på natten...) Men där skrev jag om att drömmar verkligen blir sanna, och vår långa väg till att det blev en bebis. Det var ju inte en dans på rosor alls.
Och nu är jag 4-barns mamma. Herregud...  Är fortfarande chockad....!!!!

Ja, och nu så ligger jag här i detta nya rum. jag lämnade mina grejer i det andra rumet, har bara med mig det viktigaste in hit. Jag ska ju tillbaka till "vårt" rum så snabbt som jag bara vaknat imorgonbitti.
Konstig känsla jag har.... jag saknar Andres, Nukke & Bessa enormt mycket. Det var så skönt att dem kom hit idag, även fast vi bara fick sitta ute i korridoren vid hissarna. (Bara Pappan och Mamman får vistas här pga. hög infektionsrisk)
Jag pussade dem massor, men ändå var det så ledsamt att dem åkte hem. Utan mig.
Jag vill ju vara där och bada dem, natta dom och pussa dem och säga hur mycket jag älskar dom... Jag vill ju vara där när dem vaknar och är ledsna.... Jag vet att Andre är där med dem, så det känns tryggt. Men jag vill ju också.....
- Samtidigt vill jag inte lämna pojkarna heller. Jag vill vara här också. Jag vill finnas till här för dem, fast jag inte gör mycket nytta för dom just nu. Dom är så små, och behöver ligga där i värmen (38 graders värme!!!) och komma ikapp, vänja sig med allt det nya. Jag längtar till den dag då vi får komma hem allihopa, och bli en riktig familj. När stora systrarna Vanessa & Nicole får träffa dom...  Undrar hur dem kommer att reagera??
Andres visade bilder på bebisarna för Nicole idag, bilder när dem hade precis blivit förlösta, så tittade hon på den, och utbrast: "ASKO!" (äckligt på spanska) Hahaha...

Andres, Nukke & Bessa- MAMMA SAKNAR ER JÄTTE MYCKET!
ÄLSKAR ER!!!!
VI SES IMORGON!