Imorse blev våra pojkar av med sina puls och saturations mätare och fick istället apnéknappar.
Tänkte fråga er om ni har några råd/tips/synpunkter om dessa?
Hur funkade det att ta med sig dem hem??

Hur länge "brukar" bebisar ha dem?

(P.S Det är meningen att vi ska få låna med oss desa hem sen)

Hej!
Ledsen att jag inte skrev igår, hade sånt huvudvärk igen att jag inte kunde ens hålla ögonen öppna.
Det gjorde jätte ont bara det var lite ljus i rummet. Men nu mår jag bättre, så jag tänkte lägga in lite bilder från gårdagen! Fick en massa besök igår- eller rättare sagt- POJKARNA fick en massa besökare igår.
Tråkigt att det bara var genom glaset, men dom har träffats åtminstone.

Först kom min mamma och pappa. (Eller allra först kom ju Andres med flickorna) 
Pappa "Puua" filmade träffen med Gonzalez tvillingarna och Mummu var tårögd igen. =)
Hon hade med sig en stor påse fullt med kläder till pojkarna!
(Jag lägger in bilder på kläderna också...) Tänk att Mamma alltid tänker på våra flickor och pojkar när hon är ute och shoppar  Dessa kläder har hon handlar under graviditetens gång, därför var dem flesta i storlek 50 och uppåt, vem hade kunnat ana att dom kom såhär tidigt?  Men en dag kommer dom komma in i dem, och växa ut lika snabbt. TACK MAMMA!!!

FÖRSTA TRÄFFEN!

Detta var vad dem fick se genom glaset... Gullungar

Nukke & Mummu

Mammas lilla tjej!

Vanessa kör bil! (Fast mest kan hon backa...)
Medans vi lekte en lång stund i lekrummet så märkte vi hur tyst Puua har varit.
Vart har han tagit vägen egentligen, och vad pysslar han med? 
Till slut hittade vi honom bakom en låda med lego, och han ville inte bli störd!

Mummu & Puua tog med sig två trötta tjejer med sig hem när dem åkte, men först tog dem en sväng förbi McDonalds. Nicole vill alltid så gärna ha " & Companie" (fast hon menar Happy Meal). Andres stannade kvar lite med mig, och sen åkte han iväg och handlade mat till oss också. (Vet inte om dem hade tänkt sig att man ska svälta när man inte får gå nånstans utan pojkarna och man är själv?) Men som tur är så har jag Andres!

Här gosar vi med varsin bebis i famnen efter matningen.
KLÄDER FRÅN MUMMU!
I påsen fanns en massa bodys, byxor, strumpor, två mössor....

2 Overaller....

OCH 2 mjuka filtar!


Tusen miljoner tack som alltid tänker på oss, och att du och Puua alltid täller upp och fins där för oss.

Här har mamma pussat för mycket på lilla Danilo, därför rullar han upp
sin lilla läpp och börjar gråta en skvätt...


Senare kom Patrik, Patricia & Felicia och hälsade på också  
Dom ville se oss alla innan dom åker till Grekland i 2 veckor.
Felicia kramade mig hårt och länge, jag har saknat henne, jag har ju inte sett henne på över 2 veckor!
Hon gav mig detta:

Aint that cute???

Andres visar stolt upp sina tvilling pojkar

Än en gång fick vi oss ett gott skratt när vi jämförde nappar
Dom hade med sig presenter till pojkarna från Mamus & Jarmo också:
TUSEN TACK "MAMUS" & "AFFAJ" JARMO!!!
Pojkarna tackar också :)

Dom kom ihåg mig också- så dom hade med sig havrebollar!!!
Aaw, va gulligt! Jag älskar havrebollar, det ska bli så gott att mumsa i sig några när jag har "fredagsmys" här, hehe... Synd att inte grabbarna vill ha några, even more 4 me

Danilo ser lite sugen ut, men han är för liten för havrebollar...

Nope, inget hemgång ännu... Blev faktiskt lite besviken. Jag ville så gärna!!!

Tidigast på måndag ska dom ta upp det igen, för då är pojkarna v 33+0, och det är då
hemvården tar emot barn- inte tidigare.
Pojkarna mår jätte bra ju, dom kämpar på och är jätte duktiga med alla framsteg. Jag kan inte se något hinder för oss från att åka hem. Sköterskan sa att dom är så små fortfarande, men vaddå, tror dom att dom kommer att växa sig större här än vad dom skulle göra hemma?
Och det är inte direkt så att vi har behövt läkarna när vi är här.
Dom sa det själva också- vi sköter ALLTING själva. Ber aldrig om hjälp.
Det enda dom gör är att komma in och tar tempen och kommer in med vitaminerna till pojkarna, som VI ger. (Kalcium,Protorik och något annat)

Varför håller dom oss kvar? För att det ska se bra ut på papper?
Jag lovar- om jag hade den minsta lilla oron att vi inte klarar oss hemma, eller om jag var orolig för pojkarnas välbefinnande, så skulle jag stanna här. Men allting är bra. Dom är små, men dom växer nog hemma också??
 
Blir så jäkla less på allting... Om vi inte blir utskriva på måndag, så ska ja ta med mig pojkarna ut, och springa hem. Hahaha, den tanken låter allt mer lockande just nu. Here we are, just minding our own business.
Inte en enda sköterska har kommit in och gjort annat än tempat. What´s the point of beeing here, egentligen?

Blir så ledsen varje gång det är dags att säga hejdå til flickorna. Känns som att jag gör dem mer och mer besvikna dag för dag. Dom får förhoppningar att dom får vara med sin mamma nu, och några timmar senare är det dags att gå igen- UTAN mamma. Jag hatar att se hennes vackra ögon tåras och hennes dock-ansikte så ledsen...
Snart kan hon inte känna nån tillit för mig alls. Jag hoppas, hoppas sååå innerligt att hon inte känner sig övergiven av mig. Men jag ser besvikelsen i hennes ögon varje dag det är dags att säga hejdå. Och jag hatar det.
Jag LOVAR att när jag kommer hem, så ska jag ALDRIG lämna dem igen!
Jag vill aldrig gå igenom det här igen, att vara ifrån dem man älskar...
Vanessa är liten, hon förstår inte. Hon blir alltid så glad när hon ser mig. Mammas Enkeli...
Jag önskar att jag var där för dem... Innan det har blivit en alldeles för stor skada i Nicoles hjärta.

Fast sen på kvällen när vi pratar med varandra, så är hon glad. Hon har vant sig att jag är borta.

Nu har jag varit på sjukhuset i 2 veckor och 1 dag. Sitter just nu och väntar på att läkarna ska ronda så att jag vet vad som kommer att hända, om och när vi får åka hem.

Jag tänkte på denna mamma kropp. Ska bli skönt att börja jobba på att få tillbaka sin kropp igen.
Jag har ju varit gravid "non-stop" i nästan 2 år nu...
Längtar tills solen kikar fram och sommaren kommer så att man kan vara ute i solen och bli lite brun.
Jag hatar att vara blek...
Magen har försvunnit, men behöver formas om lite  När vi kommer hem blir det en massa promenader!
Ska bli sååå skönt att slippa alla dessa mjukis byxor och mamma byxor och ta på sig ett par jeans, jag har ju nästan levt med mina mammabyxor och mjukisar i två år.
Jag har ju redan kommit i mina jeans , men min garderob skulle nog behövas förnyas lite den också :)

Häromdagen när jag åkte hem, så frgade Andres mitt hår. Aaaaw, aint that sweet! Min alldeles egna frisör!
(Tak hjärtat!) Kändes inte sådär jätte fräcsht att gå omkring med värsta utväxten...
(Annars brukar Andres syster Ela alltid färga mitt hår)

Jag ammar inte pojkarna, men mjölken har kommit igång..
(inte för att det ändå hade räckt för pojkarna- Been there, done that- doesnt work)
Nu är det mycket bättre, men första dagar gjorde det jätte ont! Nu håller mjölken på och sinar, det gör bara ont i dem när pojkarna gråter! Lite konstigt, men så är det

Det bästa med allt är allt jag har slutat blöda! Wohooo!
Mitt älskade badkar- HERE i COME!!! (Jag badar alltid 2 gånger per dag med flickorna)
Ett långt varmt bad ser jag verkligen fram emot när jag kommer hem....


Ååhhh, när kommer läkarna med något svar???
HÅLL TUMMARNA ATT VI FÅR ÅKA HEM!

God morgon!
Idag är jag superglad! sköterksan som var här inne antydde på att vi ska få åka hem snart??
Läkarna skulle ronda nu, och sen skulle vi få besked!
Hon sa att hon inte kan säga mer.
Så nu väntar jag på att dom ska komma in och säga NÅNTING!
Vill nästan börja packa och dra på en gång! 

Andres ska komma med flickorna idag också. Åhh, tänk om vi skulle få åka hem!!!!
Skriver så fort jag vet mera!

Chao!

P.S GRATTIS TILL POJKARNASOM BLIR 2 VECKOR IDAG!!!!!!!!!

Wohooo!!!
Pojkarna kämpar på- nyss tog dem bort värmesängen!!! ÄNNU ETT STEG NÄRMARE HEM!
Jag är jätte glad!

Nu vet jag inte vad som hindrar oss från att få åka hem??

Alla läkare säger olika... En som aldrig träffat oss sa att vi får nog räkna med 2 veckor till- bara för att han tittade på papprena och sa att dom är bara vecka 32 nånting.. OCH?
Om dom mår bra och klarar sig utan hjälp, varför inte låta oss åka hem?
Men han tänkte nog att det inte skulle "se bra ut" på papper?
Andra läkare som "sköter om oss" sa att dom borde ju få åka hem, bara dom lär sig hålla värmen...

Man kan åka hem med sonden.
Och imorgon skulle vi få en liten knapp, som man sätter på pojkarnas mage som piper om pulsen och om syresättningen är för hög/låg. Och den kunde man också ta med hem.

Så man KAN få åka hem med "hemvård".
Dvs. att vi får åka hem med sonden och den där plattan, och så kommer det någon sjuksköterska hem till oss ca.2 gånger i veckan och väger och byter sond osv. Och när pojkarna klarar sig utan sond helt, så blir vi helt utskrivna.
Det går jag LÄTT med på!
Sonden sköter vi ändå helt själva, så det blir inga problem! Bara vi får åka hem. Och pojkarna mår ju toppenbra som sagt, dom växer och gör framsteg varje dag. Dom har blivit jätte duktiga på att dricka ur nappflaskan också, dom dricker mer och mer ur dem. Men dom ökar ju deras mat hela tiden, just nu får Jonathan 34 ml mjölk var 3:dje timme och Danilo får 40ml var 3:dje timme. Dom orkar inte "nappa" allting ännu, så det dom inte orkar dricka ur flaskan ger man via sonden. På det viset får dom i sig allting dem behöver.
det dröjer nog ett bra tag innan dom slipepr sina sonder, men det är OK. Dom kämpar på, och mer än såhär kan man inte begära från dom, dom är så starka och friska och är verkligen riktiga kämpare. Jag är så stolt över dom!
Nu får vi se hur natten går, jag har bäddat om dem ordentligt så att dom inte ska frysa :)
Förresten så är det JÄTTE kallt här i rummet på natten!

Aawwrrrghhh  Att denna huvudvärk inte släpper!!!! Har haft jätte ont i 2 dagar...
Hoppas att huvudvärken är helt borta imorgon, för då ska jag vara med mina Prinsessor.

P.S Idag har jag varit inlagd på sjukhuset i 2 veckor.....

Nu har Andres precis åkt hem... Buhuuu...
Men vi hade en undrbar tid ihop! Skönt att båda fick vara med Prinsarna, och att vi fick lite tid för oss själva.
Sen åkte han iväg och handlade mat till oss, och det blev lövbiff till mig och schnitzel till honom med potatisklyftor. Mmm... va gott med "riktigt" mat!
Det var riktigt mysigt.
Flickorna är hemma hos Mummu & Puua, och jag tackar dem av hela mitt hjärta att dem alltid orkar ställa upp för oss och ta så bra hand om flickorna! Det är guld värt och hjälper oss i denna situation så mycket att dom aldrig kan föreställa sig. TACK MAMMA OCH PAPPA!!! RAKASTAN!
Puua (barnbarnens eget namn för morfar) frågade idag hur det går med pojkarna, och så tyckte han att jag kan gott stanna här ett tag till, för han vill vara med tjejerna... THANKS!

När Andres kom idag så sa han att vi borde beställa såna prematur dockor som jag pratade med honom om förut.
Jag fick idén av min vän Erica (Tack vännen!) och blev tipsad om en sida där dem säljer prematur dockor.
Man kan beställa en docka som väger exakt lika mycket mycket och är lika lång som bebisarna, så att man ska komma ihåg hur små dem faktiskt var när dem föddes. Jätte häftigt!
Så vi beställde såna till våra Prinsar
 
Jätte häftiga! Vi ska klä dem i pojkarnas första kläder i storlek 38, det blir en jätte häftig minne, för man glömmer bort så lätt hur himla små dom var.

"Nu kan du få din egen unika prematurdocka sydd efter ditt barns storlek och vikt vid födseln. Äntligen kan du visa dina vänner hur liten din lilla prematur faktiskt var vid födseln.

Dockan är mycket naturtrogen men mindre avvikelser från ditt barns mått förekommer. Det är svårt att få det exakta huvudomfånget eller längden men resultatet blir så nära som möjligt.

Den lilla prematurdockan kommer skönt ombonad till dig med mössa och i en fleecefilt med broderat namn, födelsedatum, vikt och längd. Dockan har ett ID-band i rosa eller ljusblå runt ankeln. Med sig har dockan också blöjor.

Det kanske tar mellan tre och fyra veckor för dockan att bli redo att resa hem, det beror lite på hur många små prematurdockor som vi har hand om samtidigt. Vi vill givetvis att dockan skall få komma hem till sin familj så fort som möjligt."

Tillbehör till prematurdockan som ingår:
* Mössa
* ID-band rosa/ljusblå med barnets uppgifter.
* Filt med brodyr (namn, födelsedatum, vikt och längd)
* 5 prematurblöjor

Nu är matning, blöjbyte, sondbyte, vikt och längd fixat. Nu sover pojkarna som stockar.
Jag skulle be sköterskan komma in en halvtimme efter att jag lagt tillbaka dom i deras säng, för hon ska kolla tempen. Hoppas att dom slipper sin värmesäng snart! Kampen mot att hålla värmen är tuff....
Nu har jag redan fått plocka bort en filt, men dem har ändå 2 snuttisar och en filt på sig.

Ute fortsätter snön falla. Bara större och större snöflingor.  Och snart är det maj redan!!!!
Snart kommer Andres hit, så vi kan sitta med pojkarna båda två och bara vara och prata en stund.
Flickorna ska till Mummu & Puua. Hoppas att dem kan komma och hälsa på här ändå.
Fast det är ju inte så himla kul för dom här, men dom klagar inte =)

Jag är sååå stolt över mina tjejer och Andres.
Nicole har blivit en tuff liten tjej nu, jag märkte det klart och tydligt igår. Hon har blivit mer självständig.
Och det är superbra, hon var ju så mammig att det nästan var löjligt  (men bara nästan).
När vi åkte till Andres familj så var det BARA mamma som gällde. Om någo ville ta upp henne och krama hene så började hon gråta och ville bara komma till mig.
Men (!) igår när dem hade vart här och hälsat på, så åkte dem till Abuelo & Abuela (farfar & farmor på spanska)
och det gick hur bra som helst! Hon var t om social! Hahaha... Andres skickade videoklipp när Nukke var ute och gick med deras hund, jätte gulligt. det var inga problem alls med henne där, hon hade ätit popcorn, och kakor och haft roligt. Det känns jätte bra, för jag vill ju att hon ska ha lika bra relation med Abuelo & Abuela som hon har med mina föräldrar. Vanessa hade också varit lite blyg i början, men så fort hon bir bjuden på lite mat, så släpper hon sina blygheter!  Hon har kommit i en ordentligt separations-ångest-fas. Hon vill inte bli lämnad själv för en enda sekund, för då blir hon arg. Andres hinner knappt gå på toan utan att bära henne med sig  

Dom har blivit riktiga Pappas flickor.
Undrar hur dom reagerar när jag kommer hem igen....?

Bilder tagna från igår:

Heeeey, det där är min dricka!

OK! Här, ta den!

Lite fika är alltid gott...

Vår Docka målar

Danilo & Jonathan sover...

"TALK TO THE HAND...."

Vi väntar på mat

MAAT!


Nu ska jag gå och leta efter ett huvudvärks tablett... ont i huvudet idag igen. Vädret??

God morgon!
Ser jag fel eller snöar det!????
Man vill ju bara dra ner draperierna igen, så himla tråkigt!!!
(Patti- är inte alls avis att ni ska åka till Grekland på fredag.....Nä, nä!)

Snart kommer sjuksköterskan och vi ska mäta och väga pojkarna. Det blir även sondbyte, så nu ska jag hitta fram lite kläder till dem , så hörs vi igen sen!

Chao!

God kväll!
Imorse när jag väntade på Andres samtal om att dem är här nu så var jag lite nervös.
Jag hade fjärilar i magen och det kändes pirrigt. Hade inte träffat dem på 2 dagar, vilket känns alldeles för lång tid att inte få träffa sina älsklingar!

Idag hade vi tänkt att visa pojkarna genom fönstret på dörren (vilket man kan göra nu när vi har flyttat)  Och det kändes också pirrigt, vad skulle tjejerna tycka??
Så ringde Andres och sa att dom stod utanför. Jag kopplade ur alla sladdar och rullade ut sängen genom korridoren och ut mot Andres och flickorna.

 NICOLE TRÄFFAR SINA BRÖDER FÖR FÖRSTA GÅNGEN

NICOLE, ANDRES & VANESSA

HELA MIN FAMILJ
 

Jätte tråkigt att dem bara fick träffas genom glasrutan, men snart så träffas dom ordentligt!
Nicole var jätte glad att se dem, hon ville gå in och ta en närmare titt på "Naniiilo & Jooonathan"
Vanessa fattade nada. Hon var bara helt chockad över att se mig på andra sidan rutan att hon bara stirrade på mig.
("Vad gör du där??")
Och så fick jag och Andres byta plats. Så fånigt att jag genom glaset fick berätta för honom vart vår rum låg och hur han skulle koppla in alla sladdar till värmesängen och sånt...
NÄR blir vi en hel familj??

Andres gick med pojkarna och jag gick med tjejerna till lekrummet.
Åhh vad jag längtat efter dom!!! Jag pussade och kramade dem hela tiden, tills det inte var så kul längre för dom(dom ville ju leka också) Haha... Jag var med dem i några timmar,lekte, gick till kiosken, spelade lite piano och gosades... Andres frågade personalen där uppe om vi kunde lämna pojkarna med dem och få gå och äta en snabb lunch tillsammans, men det hade dom minsann ingen tid för.... Ashole.
Tills en annan sköterska kom och sa att det absolut inte var några problem alls.
Så då fick jag äntligen träffa Andres också och krama om honom ordentligt.
Vi gick bara bakom hörnet utanför sjukhuset och åt en kebabtallrik. Skönt att få komma ut lite och huvudsakligen FÅ TRÄFFA ANDRES OCH PRINSESSORNA!
Sen var det dags för mig att gå tillbaka till pojkarna och återigen säga hejdå till resten av familjen.
Jag hatar det. Verkligen HATAR det.
Jag kommer ALDRIG nånsins att vara ifrån dem mera, coz this is killing me. Jag försöker visa mig stark, men varje gång det är dags att säga hejdå går mitt hjärta sönder.
Nicole började gråta igen, men inget förtvivlat gråt som hon gjort förut.
Och så ringde Andres efter en stund att allting var OK med henne.
Hon har blivit så tuff, min lilla Docka.
Och min lilla, lilla Ängel- Vanessa. Hon förstår inte så mycket, hon är alltid så snäll och bara följer med.
Men hon undrar säkert varför inte hennes mamma är där med henne, lägger henne och tar hand om henne....?

Jag önskar verkligen att jag kunde ha följt med dem, bara gå upp, hämta pojkarna och springa ut med dem och bara åka hem och vara en familj.

Nu håller mitt huvud på att sprängas igen, jag ska ta och sova nu... Om två timmar ska jag upp igen och ge herrarna lite mat. Nu ska jag ringa Andres och säga godnatt och tala om hur mycket jag älskar honom.

Pusu Beso! //Satu

Har ni sagt till era nära och kära idag att ni älskar dom?

Jag är så glad, äntligen får jag träffa Andres och mina Prinsessor igen!
Jag har saknat dom sååå mycket!

Nu gäller det bara att pussla ihop hur vi ska göra... Jag och Andres får bara "byta plats", han får komma in hit och jag får vara ute med flickorna. Synd att vi inte får vara tillsammans nånstans och prata lite. jag får inte ens visa honom till rummet, vi måste av vid dörren...

Skriver mer sen om hur det har gått!
KRAM!

Sen jag var väldigt liten har min dröm varit att få många barn. Jag sa alltid att när jag blir stor ska jag ha 5 barn (minst) och tvillingar stod alltid högst upp i min lista.
(Den tanken/drömmen fick jag släppa när jag blivit äldre och förstått att man inte bara kan "beställa" tvillingar bara för att man "vill ha det".
Ingen av oss har några tvillingar i släkten. Så det fick förbli en dröm.)

Min dröm om 5 barn fick en ordentlig törn under årens gång, och jag började undra om jag någonsin skulle få uppleva hur det är att vara Mamma.
Jag har alltid tänkt att det var min huvuduppgift i denna värld, att jag faktiskt är ämnad åt att vara Mamma och ha många barn. Men det gick inte så lätt till som alla verkar tro.

Vår resa började för ca. 4 år sedan, när jag och Andres äntligen bestämde oss för att bilda familj tillsammans.
Vi blev gravida ganska snabbt och blev såklart överlyckliga, jag gick på rosa moln.
Vi skulle få ett kärleksbarn tillsammans, jag och denna underbara man- vi ska bli en familj! Tyvärr varade inte den glädjen så länge, för i vecka 9 vaknade jag av en blödning, och jag förstod att vi förlorat vår lilla bebis som börjat växa i mig, som jag fäst mig så mycket vid, byggt upp alla drömmar kring.
Det gjorde så ont, och jag hade aldrig kunnat föreställa mig att det hände just MIG.
Andres hade ens knappt hört talas om missfall, vilket kändes ännu hemskare för mig och jag skyllde mycket på mig själv. Dagen efter åkte vi till gynakuten där det konstaterades att vi hade drabbats av ett "ofostrigt" graviditet, och dagen därefter skrapades jag under operation där dem tog bort rester som fanns kvar.
Här började vår långa resa mot barn.

När vi inte blivit gravida på länge började vi söka hjälp på fertilitets klinik. Först hittade vi en läkare på Söder som skrev ut hormontabletter till mig (Pergotime) eftersom min ägglossning inte fungerade som den skulle.
Jag var jätte glad över dessa Pergotime tabletter för jag har hört att dem hjälpt så många att få barn, och dessutom skulle de öka chansen att två ägg skulle släppa.(vilket kunde resultera i tvillingar)
Denna läkare tog inga tester eller kontrollerade mig under behandlingarnas gång vilket man SKA göra. Jag åt Pergotime i flera månader- utan resultat, annat än att jag mådde dåligt av alla hormontabletter. Men vad gjorde man inte?
Allt efter att månaderna gick blev allting mer och mer frustrerande och det kändes som att min mod, mitt hopp bara sjönk längre och längre ner. Vad var det för fel på mig? Kunde jag aldrig bli gravid igen? Runtomkring mig blev alla gravida- verkligen ALLA. Även dom som inte ville, och gjorde därför abort.
Livet kändes ibland meningslöst och orättvist. Detta var en tid med mycket förtvivlan och tårar.
Till slut vände vi oss till en annan klinik och bokade tid där, trots långa väntetider.
Läkaren tog alla möjliga prov, och resultatet visade att min ägglossning inte fungerade som den skulle, att jag har en "tendens" till PCO. Jag fick hormontabletter som satt igång mensen och sen fick jag börja med hormonsprutor- Puregon. Andres fick ge mig en spruta i magen varje kväll i över 2 veckors tid och det blev en massa kontroller.
På första kuren blev jag gravid och kände hoppet komma tillbaka. ÄNTLIGEN! tänkte jag. Det funkar! Det tog inte många veckor efter det lyckliga beskedet tills jag fick missfall igen. Allting rasade igen och nu var jag ännu djupare i "det svarta hålet" än vad jag nånsin hade varit. Vi hade ju hunnit berätta för familjen, och dom var så glada för vår skull, och nu skulle vi få brätta att det funkade inte. Jag hatade det och var så besviken på mig själv. Därför lovade jag mig själv att berätta först när vi var över 12 veckor- OM vi nånsins skulle komma så långt..
Jag ville så gärna ha ett kärleksbarn med min underbara man.

Läkaren ville göra ett prov till- En äggledar spolning. Då upptäckte dom att jag har ärrbildningar i livmodern efter min skrapning, och detta gjorde att ett barn inte kan växa där. Enda alternativet nu var Hysteroskopi och samtidigt satte hon upp oss på listan för IVF (provrörsbefruktng) Skulle vi behöva gå så långt??!
Och där var väntetiden ETT ÅR!
Operationen gick bra, dom skrapade bort ärrbildning från livmodern och satte in en spiral som jag fick ha i 3 veckor så att det inte skulle växa samman igen. Och sen fick jag äta ännu fler hormon tabletter för att kicka igång mensen igen, och när den dök upp så började vi med sprutor igen.
På första kuren blev jag överstimulerad och fick avbryta kuren. (fast jag inte alls ville det, jag ville så gärna ha tvillingar) Men risken för flerbörd var för stor och HÖGST 2 ägg får mogna, så det var bara att avbryta och vänta ännu en månad. Hoppet sjönk ännu mer. Men jag var inte villig att ge upp! Jag ville detta så mycket att jag var tvungen att fortsätta och försöka med all kraft, all viljestyrka jag bara hade kvar.
Jag vill, jag behöver vara mamma!
På den andra kuren fick jag ett plus på graviditets stickan- JAG VAR GRAVID, men innan jag ens hann bli glad fick jag missfall igen. Ett jätte tidigt missfall, men som kändes lika hårt ändå.
Nu visste jag att jag kunde bli gravid efter Hysteroskopin, men hade den inte hjälpt mig? 3:dje kuren kom och gick utan resultat, man blir alltid lika besviken när mensjäveln dyker upp.

När 4:e kuren var avklarad så var den långa väntan hemskt jobbig.
Mens eller + på stickan.
Det var så konstigt för denna gång kändes allt så annorlunda. Jag kände på något sätt att detta skulle innebära nånting gott. 

JAG VAR GRAVID!

I vecka 7 fick vi komma tillbaka till läkaren och göra ett tidigt ultraljud och vi fick se det lilla hjärtat ticka!
Jag var överlycklig, men samtidigt livrädd. Jag vågade inte hoppas för mycket, samtidigt som jag ändå gjorde det. Varje gång jag gick på toaletten var jag skräckslagen att upptäcka blod- vilket jag en natt gjorde...
Med hjärtat i halsgropen åkte vi till gynakuten, men det var ingen fara med vårt lilla Mirakel bebis.
Jag började storböla av lättnad. Hela graviditeten var fylld med oro och jag kunde aldrig slappna av.
Jag var så rädd att förlora vår Docka. Först efter att hon hade födds och låg på mitt bröst kunde jag andas ut.
Jag älskade denna vackra lilla Docka så högt och djupt att jag aldrig känt något liknande och jag kände på en gång att hon var värt all väntan, all oro, all rädsla, besvikelse, förtvivlan- Hon var värt ALLT.
Det var just HENNE det var meningen att vi skulle få. Och äntligen hade vi fått henne.
Över 2 år efter att vi började baby planeringen var hon äntligen hos oss.

Ganska snabbt efter att vår docka föddes började vi prata om ett syskon till henne.
Vi ville inte behöva vänta lika länge på en lilla syster/bror till Nicole som vi väntade på henne, och vi ville ju absolut ha fler barn, men nu när vi visste att det inte var så lätt så beslöt vi oss för att boka till på samma klinik igen.
Och då börjades det igen.
Denna gång var vi beredda på att det skulle ta tid.
Jag fick ännu ett tidigt missfall och alla minnen och känslor revs upp igen.
Skulle vi verkligen orka gå igenom en lång resa igen? Efter att ha tagit en titt på vår lilla Docka var svaret självklart. Självklart var det värt det, hur ont det än gjorde.
Vi ville inte att Nicole skulle få växa upp ensam.
På andra kuren blev jag överstimulerad igen.
På 3:dje kuren lyckades vi bli gravida!
Vi vågade knappt tro att det var sant, så vi pratade inte ens så mycket om det dem första dagrna. Vi avvaktade bara.
Men båda tänkte nog mycket på det ändå. Men vi vågade inte bli allför glada och äventyra det hela och bli besvikna om någonting skulle hända. Innerst inne skrek jag av glädje. (precis som jag gjort alla gångerna vi lyckats få ett + på graviditets stickan.) Allt eftersom tiden gick fattade jag det mer och mer, allt var så overkligt.
Jag var med barn!!! Och nu skulle det gå bra. Nicole var då 5 månader.
På ultraljudet konstaterades det att det var en flicka till vi väntade, och jag kunde inte ha varit lyckligare!
Jag som alltid hade velat ha två Prinsessor efter varandra.

Lilla Vanessa föddes i vecka 34+3 pga. för tidig vattenavgång. Hon mådde toppenbra och vi fick åka hem efter 3 dagar på neo avdelningen. (Nicole var då 13 månader)
Och jag älskade denna lilla Ängel minst lika mycket. Hon är helt underbar.

Livet som 2 barnsmamma var toppen. På efterbesöket på MVC frågade barnmorskan om vi ska ha preventivmedel utskrivet, och vi båda sa Nej.
Vi kunde ju inte bli gravida på egen hand, så varför ska jag proppa i mig hormoner som jag bara mår dåligt av?

När Vanessa var 3 månader blev jag gravid igen. På egen hand.
(med hjälp av Andres förstås, hahaha...) Jag skrattade hysteriskt och fattade ingenting. Hur gick det här till?
Jag kunde ju inte bli gravid själv!??
När vi gjorde ett ultraljud i vecka 10 fick vi en chock. En STOR chock.

- VI SKULLE FÅ TVILLINGAR!!!! -

MIN DRÖM SKULLE BLI SANN!
Jag vågade inte tro att det var sant. Tvillingar! På egen hand! Utan tvillingar i släkten?
(Det visade sig vara enäggstvillingar, till följd av det fick vi gå på ultraljud varje vecka)
Kunde inte vara sant.
Men det var det.

I vecka 30+3 föddes våra pojkar Danilo & Jonathan.

Och här är vi nu- Jag har min underbara man, och 4 vackra, underbara barn.

Jag kan bara säga en sak:
- DREAMS CAN COME TRUE -

Ni som har det kämpigt just nu- Ge INTE upp! Jag vet att det är väldigt svårt, men det lönar sig att kämpa.
So hang in there!

(Fråga gärna om det är något ni undrar över)

Vanessa sitter i sandlådan

Mammas alltid så glada Enkeli!

"Den berömda blicken"

Trötta prinsessor gosar med Puua

Trött Docka

En nyvaken solstråle!


Det här fick jag av min mamma. Hon skrev att hon tänker på mig och Andres, och så denna text:
"En bebis är en stor lycka, och lycklig kan den bebisen vara, som ser just Er från sin vagga.
Grattis till en ny familjemedlem!"


Tack för alla bilder som ni skickar!

Andres skickar också en massa bilder till min mobil, men som sagt- jag glömde sladden från mobilen till datorn hemma, så jag har inte kunnat lägga ut dom bilderna.
På något sätt käns det som att jag är "med" när jag får bilder... I LOVE IT.

Jag vill bara berätta lite om min systers dotter Felicia.
Hon är en 8-årig tjej med STORT hjärta.
Hon skickar sms till mig hela tiden och skriver hur mycket hon älskar och saknar mig. Då blir man ju ännu mer tårögd, men det värmer så mycket! vi har alltid haft en speciell relation, Felicia & Jag. Hon känns som min egen dotter.
Och hon säger ju själv att Nicole & Vanessa är hennes små systrar, och nu har hon även fått 2 bröder till! 

Hon vill så gärna komma och hälsa på mig- och pojkarna också såklart, men just nu är det lite svårt...
Men snart så!
Hon köpte varsin nalle till pojkarna också, som Andres kom med. Jätte söta!

Här är pojkarna med sina nya nallar. Danilo fick den vita och Jonathan fick den blåa.
TACK FELICIA! (Shellu- som Nicole kallar henne)


Hon ringde mig imorse innan hon skulle till skolan och frågade hur vi mår, hur gulligt är inte det?
Hon sa att hon ocksä läser min blogg varje dag (hon har blivit super duktig på att läsa),
men ibland frågar hon om hjälp.
Hej, Hej Shellu! RAKASTAN!

På fredag ska hon, Dewin, Patrik (pappan) & Patricia åka till Grekland i 2 veckor!
Hoppas att planen lyfter då, med tanke på vulkanen på Island.
Tänk vad skönt att få åka bort till sol och värme!

Här är Shellu med Nicole


Nukke avgudar henne. Felicia tar alltid så bra hand om henne, vill ta henne till sandlådan och gungorna...
Och det bästa är att Felicia skickar bilder till mig på dem och tjejerna som hon tar med sin mobil, så att jag hänger med vad som händer där hemma. (Tråkigt att jag glömde sladden till mobilen->datorn hemma...)

Imorse fick jag en bild från Felicia där Puua håller i en stor huggorm som dom hade hittat i Gålö....
Han är tokig den där Puua... Bara ungarna INTE följer hans exempel!
Men Puua är en riktig skogsmänniska, han lär alla barnbarnen allt om skogen och dom tycker att det är jätte skojigt.
Snart går Danilo & Jonathan och Vanessa där i skogen med resten av sina kusiner och Puua...
(Nukke får redan följa med)