♥ Hur allting började ♥

Många har frågat om jag inte kan skriva några inlägg om hur det var innan jag började blogga.

Innan vi hade några barn. Ni har kunnat följa graviditeten med tvillingarna & Olivia, och nu även baby # 6.

Många är nyfikna på hur graviditeten och förslloningarna var med Nicole och Vanessa.

Jag tog hjälp av några pärmar som jag skrev i under dessa tider, och tänkte dela med mig av det till er.

 

Jag har alltid skrivit. Även långt innan bloggen fanns.

Jag skrev och skrev, sen skrev jag ut det, klistrade in bilder och andra minnen och satte i en pärm. Detta började jag göra när vi hade bestämt oss för att bilda en familj, tror den första sidan är från 1:a januari år 2006. (?)

Och Nicole föddes 2 ½ år senare. (dagbok har jag skrivit sen jag lärde mig skriva i stort sett)

 

Jag tog ner den första pärmen häromdagen och den var riktigt jobbig att läsa. Så mycket tankar och känslor som kom upp till ytan. Det kändes som att det var igår det hände. Riktigt jobbiga tider var det, att försöka få barn, drabbas av missfall och sedan strulade allt så ingenting funkade längre. Reaktioner från familj och vänner runtomkring, frågor och alla ska veta bäst om mig och min kropp och att "bara jag inte tänker på det så blir du gravid". Men näe, riktigt så funkar det inte alla gånger. Och den eviga tjatet om min vikt i samband med det här... "Du blir inte gravid för att du är så smal, du måste äta mera" Jag hatade att höra det. jag har alltid varit smal och att tro att det var det som min barnlöshet berodde på är ett slag i käften. Jag hade ÄL och mens varenda månad, allt strulade till sig efter min skrapning.

Det är samma sak som att säga till överviktiga "Du får inga barn bara för att du är fet, du borde äta lite mindre" men det fattade inte folk. Det vore ju hemskt att säga så om en överviktig person, rena rama katastrofen, mobbning och allt det där, men det är visst helt ok att påpeka detta för en person som kanske väger lite mindre.

SAME SHIT, DIFFERENT NAME!

 

Jag tänkte bjuda er på några av mina tankar kring denna tid.

Om vägen till en bebis för våran del. 

Ni kanske inte kan föreställa er det nu, snart 6 barn senare, men vi fick kämpa hårt och länge för att få en liten. ♥

 

 

Vad naiv jag var på de första sidorna. Jag trodde att allting skulle gå som en dans på rosor. Jag ville ha 10 barn och sedan la jag mig på 4-5 stycken för att hålla god min med min käre make. ;)

 

Verkligheten blev något annat. Livet var verkligen en berg och dalbana med så mycket hopp och så mycket förtvivlan på samma gång. Det värsta var att inte veta. Man vände och vred på alla signaler från kroppen, försökte tyda varenda liten detalj och blev tokig i kuppen. Skulle jag nånsin kunna bli gravid och faktiskt få föda fram ett friskt barn?

När man väl beslutade sig för att försöka bilda familj så kommer alltid tanken "Varför gjorde vi inte det här tidigare?"

Jag var förståss eld och lågor när det visade sig att jag var gravid bara 1 månad efter avslutat p-piller. Helt förtvivlad när jag började blöda några veckor senare. Mitt första missfall.

Jag kunde inte förstå varför jag ändå fortsatte må så illa som jag gjorde, jag hade alla graviditets symptomen kvar. Det visade sig att jag hade en ofostrig graviditet. Dvs. fostret har dött men allt annat omkring har fortsatt utvecklas, som om jag var gravid. Jag lades in för en skrapning några dagar senare, och det var nu allt började gå snett.

Omvända äggstockshormoner, utredningar, pergotime tabletter för att få igång ägglossning... tiden bara gick och inget hände. Jag bytte läkare som tog tag i det här på allvar. Det gjordes en äggledarspolning och där upptäckte man att jag hade ärrbildning i livmodern och livmodertappen efter en mycket slarvig skrapning- en operation krävdes för detta.

(= hysteroskopi) Och detta var min enda chans. Där skulle dom skrapa bort ärrbildningen, om det ens gick.

Utan operationen var det högst osannolikt att jag skulle kunna bli med barn. Samtidigt ställdes vi i kön för IVF som då hade 1-2 års väntetid.

 

 

Här nånstans blev det semestertider och jag blev lämnad ensam med mitt, utan hjälp. Bara en evighetslång väntan på operationstiden som inte alls var säker på att den skulle fungera för mig. Jag blev helt besatt av ägglossnings stickorna och spenderade säkert en förmögenhet på dessa. Fast allting visade en fet minus. Efter sommaren fick jag kallelsen och jag fick mer medicin att få igång min mens. Denna evighetslånga väntan på att få igång mensen, tror att den försvann i 7 månader vid något tillfälle innan jag fick hjälp.

Jag blev gravid. Själv, trots att läkaren sa att det var högst osannolikt.

Superglad såklart, bara för att nån dag senare rivas ner från topp. Missfall igen.

 

Jag tror inte att någon som inte vart i samma situation kan förstå denna smärta man känner i hjärtat.

Jag kan bara prata för mig själv när jag säger hur värdelös jag kände mig. Som mindre kvinna på något vis. Allt jag ville var att bära ett barn, bilda familj med Andres och ge honom det här också, och inte ens det kunde jag klara av.

Det gjorde mig helt knäckt. Att jag inte kunde få det som jag var ämnad för att göra på denna jord gjorde så att jag var nere i djupaste botten. Att få vara mamma. ♥

 

Här var en mindre charmigt inlägg ur min pärm. Nej, nej, jag var inte alls bitter....

 

 

En vacker dikt hittade jag i pärmen också:

 

 

Jag fick äntligen tid för operationen och den gick jätte bra. ♥ Jag fick en spiral i 3 veckor för att det skulle läka ordentligt och sen var det "bara" att vänta för att sedan kunna börja med ägglossnings stimulerande sprutor.

 

Såhär skrev jag vid ett tillfälle:

 

"Jag vill också vara en del av en familj. Förut var jag en del av en familj med mamma, pappa och syskon. Nu är allting naturligtvis annorlunda, precis som det ska vara när syskon skapat egna familjer, alla har flyttat hemifrån.

Jag har Andres. men det är annorlunda. Han har också det där sen innan. Han har 3 barn som är hans familj. Hur får jag plats i den bilden? Jag är bara och endast "pappas flickvän." Han har allt det där redan och han är allt jag har. Får jag någonsin en egen familj? Eller får jag halvt ingå i någon ananns?"

 

Jobbiga tankar dessa och jag kommer ihåg att Andres inte alls förstod mig.

Jag började med ägglossnings sprutor och i början var det jobbigt med nålen i magen varje dag, så de försat gångerna skötte Andres det åt mig. Tills jag vågade själv och det var inte alls så läskigt som jag trodde.

 

Kolla vad jag skrev den 20/8 år 2007:

 

 

Vem kunde ana att ca. 3 år senare skulle jag ha mina älskade tvillingar? ♥

Garanterat inte jag i alla fall!!!

Drömmarnas och tankarnas kraft är helt otroligt.

 

Jag trodde aldrig att vi behövde kämpa så hårt och framförallt länge för att nå vårat mål.

Det värsta var nog att inte veta vad framtiden ska föra med sig.

 

♥ Det var såhär allting började. ♥

 

Det finns massor av människor där ute som kämpar för en liten just nu.

Och jag vet av egen erfarenhet att det inte finns så mycket att säga till dessa människor, inget som lindrar den smärta och förtvivlan dom går igenom. Jag vill bara säga: Ge aldrig upp. ♥

bra inlägg!
Vad ska du göra i helgen då? :)

Vad fint skrivet, och tack för att du delar med dig! :)

Vilken fint inlägg, ja verkligen våran första fick vi kämpa att det blev en PLUS på stickan.

Jag ville få barn när jag var 25 men första kom när jag var över 30+

Detta med att skaffa barn vet jag inte är det enklaste.... vi försökte i flera år innan vi ens sökte hjälp... var oförklarligt barnlösa.
Alla runt omkring en fick barn och folk frågade när vi skulle skaffa.... kändes i hjärtat kan jag säga.

Idag har jag 2 fina flickor som blir 9 och 6 i slutet av året. Jag säger jag då det är hos mig de är 12 dagar av 14.

Bra skrivet Satu. Fälde lite tårar igen,du är sååå stark Satu,tack för att just du är min dotter. Älskar dig. ☆♡☆

Oj vilken resa! Måste vara väldigt jobbigt att gå igenom alla känslor och tankar igen.
Jag längtar också efter barn, tycker att tvillingar vore helt fantastiskt!
Tack för en toppenbra blogg, är inne här minst 2 gånger om dagen :)
Kramar <3

Jag känner igen mig lite i detta. Fick reda på att jag hade svår PCOS när jag var 20 och förmodligen haft det ett längre tag och chanserna för mig att bli gravid var inte stora. Dock var barn ingenting jag och min pojkvän planerade men det var ändå en sorg. Två månader senare fick jag reda på att jag blivit gravid(!) på naturlig väg och allt såg bra ut. Jag är 23 i år idag och min pojke fyller 2 år i juni och han är verkligen min största gåva och en välsignelse. Min dröm är att få fler barn och då gärna tvillingar. Enligt mina läkare är det högst osannolikt, men du och dina fina barn är ju ett levande bevis på att mirakel kan hända och det ger mig mer hopp. Tack för en fin blogg Satu! Läser varje dag! Kram Terese

Åååå jag vet gör så ont att inte kunna få barn när man vill så mycket så man nästan spricker, går inte förklara för andra det där suget i magen! Tack der att du delar med dig behövs att folk pratar om ofrivillig barnlöshet. Du har ju fått många fina barn nu också ju! All lycka till dig. :)

Hej! Va bra skrivit. Jag är i en liknande fast ändå inte. Jag har tre friska pojkar, men vill ha ett fjärde barn. Men nu är jag gravid i v15 , men vågar inte hoppas på att det gått bra än. Har haft fyra missfall innan och det senaste i v16. Men det hade dött lite tidigare. Så nu mår jag jätte dåligt pga att jag inte vet hur det lilla mår i magen, och dom vill inte ge mig ett extra ultraljud för min oro. Men på måndag har vi fått tid att göra ett privat. Så jag hoppas allt är bra. Tack för en underbar blogg. Läser den varje dag kram Helen

Superfint inlägg att du berättar din historia och det du varit med om! :)

Åhh fick lite tårar... du är en stark kvinna Satu <3 har följt din blogg i ca två år nu och det har blivit som ett beroende måste kika in på din blogg varje dag :D själv är jag en 19åring som drömmer om att bilda en familj med fem barn hahaha <3

Åhh fick lite tårar... du är en stark kvinna Satu <3 har följt din blogg i ca två år nu och det har blivit som ett beroende måste kika in på din blogg varje dag :D själv är jag en 19åring som drömmer om att bilda en familj med fem barn hahaha <3

Åhh fick lite tårar... du är en stark kvinna Satu <3 har följt din blogg i ca två år nu och det har blivit som ett beroende måste kika in på din blogg varje dag :D själv är jag en 19åring som drömmer om att bilda en familj med fem barn hahaha <3

Åhh fick lite tårar... du är en stark kvinna Satu <3 har följt din blogg i ca två år nu och det har blivit som ett beroende måste kika in på din blogg varje dag :D själv är jag en 19åring som drömmer om att bilda en familj med fem barn hahaha <3

Åhh fick lite tårar... du är en stark kvinna Satu <3 har följt din blogg i ca två år nu och det har blivit som ett beroende måste kika in på din blogg varje dag :D själv är jag en 19åring som drömmer om att bilda en familj med fem barn hahaha <3

Vilken resa! Tack för att du delar med dig! Tänk nu har ni snart 6 barn,häftigt! :-)

Så intressant att läsa.
Häftigt att du fick dina tvillingar :D Jag har också alltid faschinerats av tvillingar.

Jag och min sambo försöker. Vi har försökt sen augusti förra året. Jag tror jag har fått ett missfall sen dess. Jag längtar så sjukt mycket efter barn! Egentligen borde kag inte läsa bloggar som din för längtan förstärks väldigt mycket men jag kan inte låta bli! Älskar din blogg! :-)

Väldigt fint skrivet! Berörde mig mycket då vi ska försöka oss på att få en liten här hemma. Vet att det antagligen kommer bli svårt och på något sätt känns det skönt att veta att andra fått kämpa också. Gillar verkligen dig och din blogg! Kram

Nej fy vad jobbigt! Kan bara förställa mig hur du kände det. Så länge jag minns har jag alltid velat ha en stor familj o var rädd för att inte kunna bli gravid. Nu hade jag turen att lätt bli gravid alla 5 gångerna (med ett missfall dock). Men jag kan riktigt känna av din smärta i inlägget. Du hade tur som fått många barn i alla fall <3

☆♡♡♡♡♡♡♡☆

Voi,Satu! Oli kyllä ihania kirjoituksia. Ollut varmasti todella raskasta aikaa. Nyyh,sait noilla kirjoituksilla mulle kyynelet valumaan. Jotenkin kaunis story kun miettii nyt alusta loppuun. Sä jos kukaan oot ansainnut tuon ihanan perheen ympärillesi. Saat olla ylpeä jokaisesta sydänkäpysestä ja kohta sulla on jo 6!

Nämä tekstit ja kaikki mitä aina kirjoitat lapsista ja perheestä osoittaa että sulla on iso lämmin sydän. <3

Har oxå varit i din situation, på lite andra villkor men förstår och känner precis igen dina känslor. Stor kram till dig och alla dina fina hjärtan ❤️

Santsu,ihanasti kirjoitit Satulle. ♡

Ååhh Satu det var som att dundret det där till mig. Jag och min sambo har försökt i 12 år. Senast igår grät jag och ville ge upp. Min dröm är oxå att få tvillingar. Fick du dina naturligt eller med hjälp av hormoner? Och hur blev du så fertil sen eller har du tagit hormoner inför varje graviditet?

vissa får kämpa mer än andra!, jag själv fick kämpa ca 1år men det är ju vanligt sägs de, men fick två missfall först och sen tredje gången hade jag gått till nästan vecka 27 när man märkte att bebisen hade dött i magen bara några dagar innan, sen efter om jag inte minns fel så fick jag ytterligare ett missfall, men nu har jag två underbara pojkar här hemma, men man tänker ju ändå alltid på de som hänt, spelar ingen roll hur många barn man har/får efteråt.

Blir så rörd av att läsa ditt inlägg men också glad över hur allt vände och att du(ni) fått era fantastiska barn! Jag drömmer om ytterligare en familjemedlem så om ödet vill vill jag med :-) Vet att du skrivit nån gång tidigare om en bok om ödets/tankens kraft men hittar inte igen det inlägget/kommentaren..kommer inte ihåg vad boken hette men skulle gärna vilja läsa den!

Voi kuinka ihanasti kirjoitit vauvahaaveista. Kukapa olisikaan arvannut että tulevaisuudessa saisit näin monta ihanaa lasta :) Meillä toivotaan edelleenkin toista ihmettä ja välillä kyllä kukaan ei jaksa enää toivoa.. Mutta kuten sanoit, ei kannata luovuttaa <3

Hej! Jag är 24 år och lyckligt giJag och min make håller nu på och försöker bli gravid. Vi längtar varje dag efter ett plus på stickan men såå fort det inte visar plus så bli man LIKA ledsen varje gång! Jag känner igen mej ganska mycket i det du skriver utom missfall och så. Det enda är att jag för snart ett halv år sedan plockade ur min P stav och allt har börjat komma igång igen:-). Nu håller vi tummar och tår på att vi får ett plus på stickan nästa gång vi testar. För resten så har du väldigt bra och fin blogg! Vad det svårt att komma igång och skriva om ditt liv innan bloggen? Och använde du olika pärmar och i så fall kan du skriva dom olika namnen på pärmarna??. Jag har också tänkt börja skriva men vet inte vad jag ska skriva på pärmarna.. Kram <3