*suck, suck och SUCK!*
Känns inte bra det här. Det började redan igår när vi kom hem från dagis. Bråket, tjaffset och framförallt tjatet.
Dom driver mig till vansinne just nu och dom eggar upp varandra- det är dom mot mig. Dom turas om att inte lyssna på mig, direkt när jag säger till på skarpen så blir det krokodil tårar och "Puuuuaaaaaaaaaaa".
Jonathan verkar ha glömt sina öron nånstans för han har varit helt omöjlig.
5 olika viljor jag ska tillfredställa på en och samma gång, om jag säger "Nej" eller "Vänta lite" till någon (gud förbjude) så blir det ett jäka liv och jag känner mig hemsk som inte orkar att lyssna, tålamodet har vart som bortblåst.
Jag skriker och skickar till rummet. Bra mamma va...
Och det behöver inte vara en hela tiden som tjatar och gnäller bredvid mig, men alla drabbas av det, ja, det är orättvist men dom tjatar hål i mitt huvud!
Ta som exempel att Jonathan har gnällt och klagat och tjatat hela tiden. Jag svarar till honom, men ger inte det svaret som herren själv vill ha, så han väljer att inte lyssna på mig och frågar mig samma sak om och om igen, men en gnutta mera gnäll och gråt för varje gång. Han skiter i att jag säger nej, då ska han bara grina och gnälla över mitt svar "Jag viiiiillll ha, nuuuuuuuu" Som att jag inte existerar med mina svar. Ordet "vänta" har inte existerat i Jonathans ordförråd de här 2 dagarna. Och så kommer Bessa och frågar mig om exakt samma sak, och då exploderar jag bara för det känns som om jag fått ge samma svar om och om igen och försöker tillgodose allas behov, fast hon kanske frågat en gång. Förstår ni hur jag menar?
Äsch, så ledsen jag är på mig själv och mitt tålamod.
Och nattningen var inte rolig heller. Vi har bra nattningsrutiner, det har alltid funkat för oss.
På sommaren är vi ju i stort sett ute hela dagarna- vi kommer hem, barnen leker, vi lagar mat. Efter maten är det baddags och på med pyjamas. Dom kanske leker en stund till och när klockan börjar ticka närmare läggdags så är det dags att ta lungt. Dom får sitta på soffan och kolla lite på Tv medans jag fixar iordning rummen, drar ner persiennerna, väljer morgondagens kläder och ser till att allting är klart för nästa dag.
Dom brukar få kvällis, en macka eller frukt eller nått, och så sitter vi och varvar ner och gosar en stund innan det är dags att besöka toan och lägga sig.
Här hemma är det bara jag som tar nattningen och jag tycker att det är så orättvist. Men det blir bara skrik och gråt om Andres skulle göra det. (<---inte bara från Andres sida, hahahaha).
Först är det grabbarna. Oftast Danilo för han är snällast och lättast. Haha. Säger man att det är dags att sova så går han och kissar som stora killar (Ja, dom ska stå och kissa nu) och sen lägger han sig.
Jag har som vana att medans dom ligger på sina sängar så pratar vi om hur dagen har gått, vad dom har gjort, lite funderingar osv. Och så säger vi att vi älskar varandra (och is pis pos får vi absolut inte glömma= en intern grej)) och pussar och kramar och sen natti natti. Samma sak är det med tjejerna, men då ska jag också sjunga en speciell låt som avslutning.
Jag vet inte vad det är med Jonathan men han har vart så gnällig med läggningen! Han har vägrat att somna och ligger och ropar och skriker/gråter i sin säng hur länge som helst. Jag kommer in, han blir tyst och tjurar och han vägrar säga vad det är han vill och när jag går ut fortsätter han. Really! På det viset stör han allihopa.
HÄR kommer den svåra biten:
- Han sover på förskolan om dagarna, dom säger att det är helt omöjligt att hålla honom vaken, men att dom väcker honom efter ett tag och då är han halvt medvetslös. Igår var jag så arg på honom på kvällen att jag tänkte säga att han får inte sova på dagarna där längre, för han är helt omöjlig att få i sängs.
Och då fick en av fröknarna mig på andra tankesbanor.
Tänk om han är helt övertrött på kvällen då? Att han hade behövt sova mera på dagen istället? Got me thinking.
Det kan absolut vara så ju. Så hur gör jag nu- låter honom sova hur länge som helst, eller inte alls?
Nu är det ifs bara denna dag och måndag som dom går på dagis och sen är det s o m m a r l o v.
Dom frågade om våra kvällsvanor och sa att TV:n kan ju vara så att barnen blir taggade igen. Men näe, där kan jag inte hålla med. Om dom sitter och pyslar med datorn, då kanske- men här ligger dom på soffan bara och gosar och varvar ner.
Hur ser era kvällsrutiner ut?
Sen hjälper det ju inte att Andres jobbar så långa dagar heller, de senaste dagarna har han kommit hem när barnen sover redan och åktt tidigt på morgonen. Igår kom han hem mitt under läggningen och satte sig i badet mitt i allt. Jag förstår honom också, han har jobbat länge och är trött och skitig. Men just då ville jag bara rymma hemifrån.
Och så fortsatte det dåliga humöret idag. Tack Jonathan.
Grabben verkar tro att han kan styra och ställa och bestämma allt här hemma. Han skulle inte klä på sig.
Han skulle ha frukost direkt och inte snart. Han skulle inte borsta tänderna. Han ville bara hämta moppen från balkongen som låter förjävligt klockan 6:30 på morgonen och blev skitsur när jag sa att han inte får. (vi har faktiskt grannar) Och så fick jag tjata och tjata. Inget som jag sa gick fram. Vanessa ville inte ha på sig kläderna som jag tog fram igår....Hon fick som hon ville och hämtade nån sommarklänning. Bara för att jag inte orkade lyssna.
Underbar morgon med anda ord. Men när ska man ge med sig? Ska man göra det överhuvudtaget? Om jag ger med mig en gång, hur blir det nästa gång? Och om jag ger mig med en grej, så får jag ge mig med allt?! Dom tjatar väl tills man ger med sig, så hur vet man när man ska välja sina strider?
Vi kom fram till dagis och tjejerna skulle på utflykt. Nicole fick byta plats till stora barnens grupp (5-6 åringarna) och Vanessa var skit sne att hon fick följa med "lilla" gruppen. (för 3-4 åringar)
Grabbarna stannade fint, dom pussar och kramar mig och säger "Mamma kommer och hämtar oss klockan tre." "Minä soitan sinulle kohta" (=jag ringer dig snart) Ehh. Okeeeeeey.
Det är deras nya grej- "jag ringer dig snart" eller "ring mig sen". Haha..
Nukke stod och hängde vid vagnen och grinade och jag hotade henne med att vi minsann inte ska göra något kul alls efter dagis om hon inte skärper sig. (Bra mamma-jobb igen, i know!) Vanessa bröjade gråta vid grinden för att hon inte ville hamna med lilla gruppen själv (där hon vart hela tiden). Hon är ingen hejare med att följa förskolan ut på utflykt, hon trivs bäst på gården. Men när hon är med oss så är hon värsta skogstjejen som ska undersöka allt. Hon kanske inte känner sig trygg på deras utflykter?
Hur som helst, jag gick. Dom grät och tårarna brände sig bakom mina ögon medans jag gick. Jobbigt.
Bara den här dagen och måndag kvar, sen är det slut. Tillsammans hela sommaren.
Ojdå, blev en hel del text. Jag som tänkte att jag inte hade något att skriva om.
Såhär hittade jag Nicole & Olivia igår morse:
Våran säng är en samlingsplats på morgonen- alla vill krypa ner där. Igår hade Vanessa kommit till oss på natten, och på morgonen så låg Nicole där i fotändan och sov.
Det där är våra nya påslakan förresten, ni vet, dom som jag skulle gömma och sen ta fram och "göra en Mummu" och: "Nämen dom hääär gamla trasorna hittade jag längst bak i garderoben, vi har haft dom hur länge som helst, kommer du inte ihåg dem?" Fär så brukar Mummu säga när hon köpt nått nytt och inte "vågat" berätta för Puua.
Jag tvättade dom och fixade dom i sängen och hoppades att Andres inte skulle märka nått.
Tjena. Färgen är inte direkt diskret, tror ni inte att han frågade vad "de där" var för något direkt när han steg in i hallen?
Fan att jag ska vara så dålig på att ljuga!
"Jagköptenyalakanigårmendomvapåhalvapriset" rann det ur mig direkt. Nice try Satu....
Mummu, HUR GÖR DU EGENTLIGEN?! HUR lyckas du komma undan?!
Avslutar detta inlägg med 2 bilder från mina tre yngsta taget imorse innan dagis:
Over and Out.
