Frågor om döden.

I lördags kväll åkte vi till Österhaninge kyrkogård och tände en massa ljus.

Det var ju allhelgona helgen och det var helt mörkt med en massa tända ljus överallt. På något sätt vackert och så fridfullt, men samtidigt så sorgligt och lite läskigt. Does it make sence? Vi gick först till Andres vän som dött i en bilolycka och tände ljus och sen till minneslunden och tände ljus för dom som gått bort som ligger begravda någon annanstans. Vanessa & Nicole tände sina ljus för Minna enkeli och min morbror Kame, samt Mummus föräldrar Aili-mummo och "Aarre-kaari". Min mammas pappa hette Aarre (skatt) men jag vet inte hur eller vart smeknamnet som Nicole kom med kommer ifrån? Dom hann aldrig träffa våra barn, men ändå finns dom i tankarna. Tände även ljus för andra släktingar och vänner som inte längre finns bland oss.

 

När vi sakta promenerade därifrån så kom en massa frågor från Nicole. Om döden.

Hon frågade varför man dör. Jag försökte förklara så gott jag kunde att man oftast dör när man blir väldigt gammal, när man levt jätte länge. Då undrade hon över Minna, för hon var ju inte gammal.  Jag förklarade att ibland dör man när man är riktigt sjuk också. Att kroppen bara inte orkar vara sjuk längre.

Och då frågade hon om det fanns barn här i kyrkogården.

 

Jisses vad jobbigt att svara på sånt när man själv inte riktigt kan ta in sånt heller. Det gäller att vara öppen och svara så gott man kan, men ändå med tanke på hennes ålder och hur mycket hon kan ta in och förstå.

Jag förklarade att ibland blir barn också jätte sjuka, men att det oftast ärgamla människor som levt jätte länge som ligger här.

"Jo, och barn som kanske ätit för mycket mat." svarar hon då helt naturligt.

Ehh...? Men så mycket funderingar från henne just nu! 4-år och så mycket känslor, funderingar och tankar.

 

Det är svårt att prata om döden. Hur allt går till. Hur ska man förklara när man själv inte förstår varför vissa saker händer? När livet är så orättvist och någon tas från detta jordeliv alldeles för tidigt?

 

Som när hon undrade hur det kommer sig att graven ligger här, när dom ändå är i himlen? Både Nicole och Vanessa pratar, ja nästan varje dag om Minna enkeli när dom ser en stjärna som lyser starkt. För det är hon.

 

Älskade älskade barn, jag önskar att ni aldrig fick uppleva sorg eller någonting ont. Jag vill skydda er från allt det onda, det jobbiga. Jag skulle göra vad som helst.

 

(Lite spökligt Halloween bild)

 

 

Jag kommer själv ihåg när jag var liten, inte alls lika liten som Nicole är nu, men ungefär 10 år hade jag en massa tankar om döden. Jag var livrädd och hade ångest över att mina föräldrar eller någon jag håller kär ska dö.

Alla tankar om döden var ju så läskiga. Alltid om någon i familjen skulle iväg nånstans utan mig så var jag livrädd att något skulle hända. Alltså, jag var helt knäckt och övertygad om att något hemskt ska hända och jag blir själv.

 

Det har hållt i sig, men inte på samma sätt. Jag tycker fortfarande att det är väldigt läskigt med döen, jag tycker inte alls att det är något "naturligt" och att vi alla ska vandra den vägen nån gång, jag finner liksom ingen tröst i det.

När jag var i tidiga tonåren och mina syskon/föräldrar skulle ut och festa på kvällen så ringde jag och kontrollerade flera gånger att dom mådde bra. Ibland när dom inte svarade så var jag så rädd.

Så är det nog även nu. Jag kan inte sova om inte Andres är hemma. Om någon går iväg sent från t e x oss så vill jag veta att den personen kommit fram safe. Jobbigt, men så har jag nog alltid varit.

 

Och jag är rädd att något ska hända mig själv också. Mer nu än innan jag hade barn.

Jag orkar knappt tänka dom här tankarna. Jag vill inte att mina barn ska växa upp och leva utan mig eller Andres.

Det är sådär riktigt förbjudna och hemska tankar.

 

Hemska saker inträffar varje dag, riktigt orättvisa och oförklariga. Man förstår inte meningen med allt som händer, net finns bara inte.

 

Idag läste jag en artikel om just döden. Om båda föräldrarna skulle dö (knack, knack, ta i en jäkla massa trä och allt möjligt!)- vad skulle hända med barnen då?

 

Min fråga till er:

- Om något skulle hända dig och din partner, har ni tänkt på vem ni vill ska ta hand om ert/era barn?

 

Har era barn frågat er om döden?

 

 

Jag är tacksam varje dag för att jag och min familj, nära och kära får vara friska och tillsammans.

Ibland är det lätt att ta förgivet, men det är bra att kunna stanna upp och inse hur lyckligt lottad man egentligen är.

 

Mina nära och kära- you know who you are- Jag älskar ER och är så lycklig att ha er i mitt liv.

 

"JAG ÄR RIK."

Jag och min man har pratat om vem som vi(jag) vill tycker ska ha hand om barnen om vi skulle gå bort och det är mina föräldrar, dom står barnen närmast! Frågan är ju bara om man ska ta och sätta det på papper kanske även om man såklart inte vill tänka i dom banorna.
Barnen har inte frågat något om döden, än. Äldsta är 3½ och yngsta 2 år.

Även om det är jobbiga tankar, så skriv ner hur ni önskar att det ska bli om båda föräldrarna skulle gå bort. Ha med vittnen som skriver på också! Bättre att ha ett sådant papper liggandes, och hoppas att det aldrig behövs!

Har man gudmor/gudfar så är det väl meningen att de ska ta hand om barnen om något händer....eller har jag fel, är det inte så nu?
Skulle jag o Stefan dö så blir det min mamma som tar hand om Linnea. Finns inget papper på det, men vi har pratat om det iaf att det är så vi vill ha det.

Hej Satu!
Tack för din fina blogg om dig och din familj! Jag tycker om att läsa här eftersom jag älskar barn och vill vara en bra mamma till min dotter och till hennes lillasyster som ska födas om ca 1 månad. Du verkar vara en bra mamma och det är roligt att få lite inspiration och tips från en "erfaren" mamma med flera barn.
Det där du skriver om döden tog verkligen tag i mig, för det är så hemskt när man har barn. Man älskar ju dom så det gör ont och vill aldrig att de ska behöva gå igenom något smärtsamt! Livet kan verkligen vara både fruktansvärt och underbart.
Jag är kristen och har min trygghet i tron på Jesus. I Bibeln står det att alla som tror på Jesus har evigt liv, att de får förlåtelse för alla sina synder. Synd är brott mot Guds lag: den högsta kärleken (kärleken gör inget ont mot sin medmänniska står det i Bibeln), och synden skiljer oss från Gud. Men Jesus dog på korset och tog vårt straff på sig själv. Den som vill tro på Jesus får syndernas förlåtelse och därigenom frid med Gud. Då räknas vi som Guds barn och tillhör Hans familj. En evigthet tillsammans med Gud väntar oss efter döden, när Jesus är vår Frälsare. "Ty så älskade Gud världen att han utgav sin enfödde Son, för att den som tror på honom inte skall gå förlorad utan ha evigt liv." (Joh 3:16) Gud erbjuder tron på Jesus till alla människor. Jesus sa: Jesus sade: "Jag är uppståndelsen och livet. Den som tror på mig skall leva om han än dör" (Joh 11:25).
Jag har funderat på det där du skrev om att ifall min man och jag skulle dö, vem skulle ta hand om våra barn då? Har inte pratat med min man om det men tänkt på det själv. Det är inte lätt! Min dotter har ännu inte börjat fråga om döden, hon är 2,5 år. Men jag har hört att barn brukar börjar tänka mycket på döden när de är runt 4 år.
Varma hälsningar,
Sara

Love you