Halloj där ute i stugorna!

Så var den här dagen avklarat. Nicole skulle stanna kvar på dagiset helt själv.
Första lämningen, ja, ni vet ju hur det är....

Jonathan vaknade lite innan 6 (tack grabben), jag tog över honom till våran säng (vilket Andres inte gillar) men han somnade ändå inte om! Sen vaknade "Kockisen" också (Danilo alltså) så det var bara att gå upp... jag och grabbarna tog ett bad så att dom skulle låta tjejerna iaf sova ifred.
När dom sen vaknade så tjatatade Nicole om att gå till dagis. "Nej, inte ännu" fick jag säga ett X antal gånger, men det gick inte riktigt in. Hon tog fram sina skor från skolådorna, och hämtade sin jacka i väntan på att vi skulle gå, och under den tiden så han Jonathan hitta på hyss igen.

Jo, han plockade upp Nicoles skor som hon så fint lagt vid dörren och SPOLADE NER DEM!
Jo, han försökte iaf, men dem åkte inte ner, men riktigt blöta var dem. Så in med skorna i tvättmaskinen... och hon har ju inga andra skor som passar längre! Sandaler kunde hon inte ha i det här vädret. Hennes gummistövlar som hon har hemma var det enda alternativet, men jag misstänker att dem också börjat bli för små. Men hon fick ändå ha på sig dem till dagis. (Där har hon sina nya gummistövlar) Hon hade inget emot det, hon älskar att ha på sig gummistövlar ändå.

Hur som helst- vi kom fram till dagiset och dom var ute på den andra gården för första gången nu.
När vi kom dit så var det ingen jag kände från hennes avdelning. OK, tänkte jag, klockan var ändå inte 9 ännu.
Sen såg jag en kille som jobbar där, men honom träffade hon bara ute på sin första inskolningsdag i kanske 3 minuter, så jag ville inte lämna henne hos honom. Jag ville vänta på Maria som vi hade som insklonings fröken.
Men (!) hon var tydligen sjuk.
What? Vem skulle hon känna sig trygg med nu?
Det kom en annan fröken, Danijela- som hon träffade bara vid samlingen den sista inskolningsdagen.

Jag kände bara att "Neeej. Nu ger jag upp. Jag ska ta med mig henne hem med mig."
Skulle jag bara lämna henne där med människor hon inte träffat i mer än bara 3-5 minuter?? Då var jag på vippen att ringa och försöka byta dagis med en gång, ska det redan vara såhär? Det här är en av de viktigaste dagarna i hennes liv for God´s sake.

Ungefär då kom hennes nya kompis Novalee, och hon blev så glad! Novalee sprang och kramade Nicole och ville leka med henne, men Nukke ville inte släppa mig ur sikte.

Jag tänkte att jag ska ge det här en chans. Jag ringer en kvart efter att jag lämnat henne för att se hur det går för henne. Sen var det dags för eldprovet.

Jag lämnade henne hos Danijela, pussade och kramade henne och sa att jag kommer efter lunch. Hon satt i hennes famn och så vinkade hon till mig. Inget gråt från hennes sida alls!

Det kändes så mycket bättre, jag vet ärligt talat inte vad jag hade gjort om hon gråtit helt desperat.
Antagligen tagit med mig henne.

När jag kom hem ringde jag och kollade hur det gick, och då satt hon och ritade ute med Danijela. Hon sa att Nicole inte säger så mycket, men det är ju bara normalt. Vänta bara tills hon sätter igång.

Nicole är ivrig på att få gå till dagis

Vanessa ville också vara med på bild. (Med de obligatoriska halsbandet kring halsen)


Vi passade på att gå på ärenden medans Nicole var på dagis. Det kändes faktiskt svårt. Ni vet, det där att här går jag med barnen, och min docka Nicole är ensam på dagis. Varför?!?

Halv 12 hämtade vi henne. Då hade dem precis ätit lunch och skulle förberedas för vila.
När hon såg mig så sprang hon, först jätte glad, sen såg jag att hon kämpade mot tårarna. Min lilla docka!!!
Mitt hjärta höll på att gå sönder.
Hennes fröken berättade att strax innan dem skulle in så blev hon väldigt ledsen och ville till sin mamma.
Men annars har hon varit jätte duktig.

Jag sa att imorgon gör vi likadant, jag kommer efter lunchen och då var hon så förvånad. "Ska jag gå igen till dagis?" Haha, hon lät lite glatt chockad sådär. Jag hoppas att Maria också kommer att vara där imorgon, för jag tror ändå att det är där Nicole känner sig tryggast.

När vi kom hem så var det dags för Danilo & Vanessa att sova.
Jonathan var det ingen idé med, för han slocknade i vagnen så fort vi gick ut.
Han fick vara uppe med Nicole, så dom satt och pysslade för sig själva och fikade med lite bullar..

Jonathan & Nicole


P.S 1- Karo, Stefu, Anna, Mummu & Puua (och speciellt Emma och Felicia) - Tjejerna saknar er jätte mycket och vill komma till er varje dag. När jag säger att ni jobbar/går i skolan så säger Nicole: "Jobbar dom igen!? Heeeeela tiden! Nu måste vi dra dom lite i örat!"

P.S 2 Tack till Karo som har gjort mitt liv mycket enklare för att hon köpte nya lås till alla skåpluckorna!
Du sparade mig en massa massa tid!