Klockan är halv tolv på natten och Nukke somnade på soffan när vi tittade på film.
Filmen hette Hachiko- en vän för livet.


Jag bärde ner henne precis, och när jag pussade henne viskade hon halv i sömnen: "Älskar Dig Mamma"
Jag smälte! Det är helt otroligt hur mycket man kan älska någon...
Hur mycket kärlek kan rymmas i en männska?
Jag känner mig väldigt lyckligt lottad som har 4 friska, underbara barn och en man jag älskar över allt annat.
Man vill göra allt för att dessa barn ska vara trygga och lyckliga och verkligen känna sig speciella och älskade.
Varje kväll när jag ser på dem när de sover så frågar jag mig själv om dom har haft en bra dag, om det var något jag hade kunnat göra anorlunda, har dem varit glada och fått mycket kärlek och uppmärksamhet, massor av kramar och pussar? Har dem fått höra att jag älskar dem mest av allt?

Jag pussar och kramas i massor hela tiden, och säger "Jag älskar Dig" många gånger.
Men ändå känner jag att jag borde kanske ha lekt med dem mera. Städat lite mindre och lekt med dem lite mera.
Så det ska jag ändra på. Jag ska leka med dem mer och lämna städningen till att dem sover.
Andres får också "stå ut" me mina "Jag älskar dig" hela tiden. Och jag vill att han verkligen ska känna det också.
Han är mitt allt. Han har skänkt mig det bästa man nånsin kan önska sig. Barnen.
Om inte jag och han funkar- funkar inte familjen. Så det är viktigt att man inte glömmer bort varandra i vardagen, fast det är lätt hänt, men man ska komma ihåg varandra.
En kram, en puss, några vänliga ord och så orkar man framåt.
Det kostar ingentng.

Jag vill att mina/våra barn ska tänka tillbaka på sin barndom med goda minnen.
Att DOM hade den "bästa" barndomen med mycket kärlek, glädje och trygghet.