~¨~ Dreams DO come true ~¨~
(Den tanken/drömmen fick jag släppa när jag blivit äldre och förstått att man inte bara kan "beställa" tvillingar bara för att man "vill ha det".
Ingen av oss har några tvillingar i släkten. Så det fick förbli en dröm.)
Min dröm om 5 barn fick en ordentlig törn under årens gång, och jag började undra om jag någonsin skulle få uppleva hur det är att vara Mamma.
Jag har alltid tänkt att det var min huvuduppgift i denna värld, att jag faktiskt är ämnad åt att vara Mamma och ha många barn. Men det gick inte så lätt till som alla verkar tro.
Vår resa började för ca. 4 år sedan, när jag och Andres äntligen bestämde oss för att bilda familj tillsammans.
Vi blev gravida ganska snabbt och blev såklart överlyckliga, jag gick på rosa moln.
Vi skulle få ett kärleksbarn tillsammans, jag och denna underbara man- vi ska bli en familj! Tyvärr varade inte den glädjen så länge, för i vecka 9 vaknade jag av en blödning, och jag förstod att vi förlorat vår lilla bebis som börjat växa i mig, som jag fäst mig så mycket vid, byggt upp alla drömmar kring.
Det gjorde så ont, och jag hade aldrig kunnat föreställa mig att det hände just MIG.
Andres hade ens knappt hört talas om missfall, vilket kändes ännu hemskare för mig och jag skyllde mycket på mig själv. Dagen efter åkte vi till gynakuten där det konstaterades att vi hade drabbats av ett "ofostrigt" graviditet, och dagen därefter skrapades jag under operation där dem tog bort rester som fanns kvar.
Här började vår långa resa mot barn.
När vi inte blivit gravida på länge började vi söka hjälp på fertilitets klinik. Först hittade vi en läkare på Söder som skrev ut hormontabletter till mig (Pergotime) eftersom min ägglossning inte fungerade som den skulle.
Jag var jätte glad över dessa Pergotime tabletter för jag har hört att dem hjälpt så många att få barn, och dessutom skulle de öka chansen att två ägg skulle släppa.(vilket kunde resultera i tvillingar)
Denna läkare tog inga tester eller kontrollerade mig under behandlingarnas gång vilket man SKA göra. Jag åt Pergotime i flera månader- utan resultat, annat än att jag mådde dåligt av alla hormontabletter. Men vad gjorde man inte?
Allt efter att månaderna gick blev allting mer och mer frustrerande och det kändes som att min mod, mitt hopp bara sjönk längre och längre ner. Vad var det för fel på mig? Kunde jag aldrig bli gravid igen? Runtomkring mig blev alla gravida- verkligen ALLA. Även dom som inte ville, och gjorde därför abort.
Livet kändes ibland meningslöst och orättvist. Detta var en tid med mycket förtvivlan och tårar.
Till slut vände vi oss till en annan klinik och bokade tid där, trots långa väntetider.
Läkaren tog alla möjliga prov, och resultatet visade att min ägglossning inte fungerade som den skulle, att jag har en "tendens" till PCO. Jag fick hormontabletter som satt igång mensen och sen fick jag börja med hormonsprutor- Puregon. Andres fick ge mig en spruta i magen varje kväll i över 2 veckors tid och det blev en massa kontroller.
På första kuren blev jag gravid och kände hoppet komma tillbaka. ÄNTLIGEN! tänkte jag. Det funkar! Det tog inte många veckor efter det lyckliga beskedet tills jag fick missfall igen. Allting rasade igen och nu var jag ännu djupare i "det svarta hålet" än vad jag nånsin hade varit. Vi hade ju hunnit berätta för familjen, och dom var så glada för vår skull, och nu skulle vi få brätta att det funkade inte. Jag hatade det och var så besviken på mig själv. Därför lovade jag mig själv att berätta först när vi var över 12 veckor- OM vi nånsins skulle komma så långt..
Jag ville så gärna ha ett kärleksbarn med min underbara man.
Läkaren ville göra ett prov till- En äggledar spolning. Då upptäckte dom att jag har ärrbildningar i livmodern efter min skrapning, och detta gjorde att ett barn inte kan växa där. Enda alternativet nu var Hysteroskopi och samtidigt satte hon upp oss på listan för IVF (provrörsbefruktng) Skulle vi behöva gå så långt??!
Och där var väntetiden ETT ÅR!
Operationen gick bra, dom skrapade bort ärrbildning från livmodern och satte in en spiral som jag fick ha i 3 veckor så att det inte skulle växa samman igen. Och sen fick jag äta ännu fler hormon tabletter för att kicka igång mensen igen, och när den dök upp så började vi med sprutor igen.
På första kuren blev jag överstimulerad och fick avbryta kuren. (fast jag inte alls ville det, jag ville så gärna ha tvillingar) Men risken för flerbörd var för stor och HÖGST 2 ägg får mogna, så det var bara att avbryta och vänta ännu en månad. Hoppet sjönk ännu mer. Men jag var inte villig att ge upp! Jag ville detta så mycket att jag var tvungen att fortsätta och försöka med all kraft, all viljestyrka jag bara hade kvar.
Jag vill, jag behöver vara mamma!
På den andra kuren fick jag ett plus på graviditets stickan- JAG VAR GRAVID, men innan jag ens hann bli glad fick jag missfall igen. Ett jätte tidigt missfall, men som kändes lika hårt ändå.
Nu visste jag att jag kunde bli gravid efter Hysteroskopin, men hade den inte hjälpt mig? 3:dje kuren kom och gick utan resultat, man blir alltid lika besviken när mensjäveln dyker upp.
När 4:e kuren var avklarad så var den långa väntan hemskt jobbig.
Mens eller + på stickan.
Det var så konstigt för denna gång kändes allt så annorlunda. Jag kände på något sätt att detta skulle innebära nånting gott.
JAG VAR GRAVID!
I vecka 7 fick vi komma tillbaka till läkaren och göra ett tidigt ultraljud och vi fick se det lilla hjärtat ticka!
Jag var överlycklig, men samtidigt livrädd. Jag vågade inte hoppas för mycket, samtidigt som jag ändå gjorde det. Varje gång jag gick på toaletten var jag skräckslagen att upptäcka blod- vilket jag en natt gjorde...
Med hjärtat i halsgropen åkte vi till gynakuten, men det var ingen fara med vårt lilla Mirakel bebis.
Jag började storböla av lättnad. Hela graviditeten var fylld med oro och jag kunde aldrig slappna av.
Jag var så rädd att förlora vår Docka. Först efter att hon hade födds och låg på mitt bröst kunde jag andas ut.
Jag älskade denna vackra lilla Docka så högt och djupt att jag aldrig känt något liknande och jag kände på en gång att hon var värt all väntan, all oro, all rädsla, besvikelse, förtvivlan- Hon var värt ALLT.
Det var just HENNE det var meningen att vi skulle få. Och äntligen hade vi fått henne.
Över 2 år efter att vi började baby planeringen var hon äntligen hos oss.
Ganska snabbt efter att vår docka föddes började vi prata om ett syskon till henne.
Vi ville inte behöva vänta lika länge på en lilla syster/bror till Nicole som vi väntade på henne, och vi ville ju absolut ha fler barn, men nu när vi visste att det inte var så lätt så beslöt vi oss för att boka till på samma klinik igen.
Och då börjades det igen.
Denna gång var vi beredda på att det skulle ta tid.
Jag fick ännu ett tidigt missfall och alla minnen och känslor revs upp igen.
Skulle vi verkligen orka gå igenom en lång resa igen? Efter att ha tagit en titt på vår lilla Docka var svaret självklart. Självklart var det värt det, hur ont det än gjorde.
Vi ville inte att Nicole skulle få växa upp ensam.
På andra kuren blev jag överstimulerad igen.
På 3:dje kuren lyckades vi bli gravida!
Vi vågade knappt tro att det var sant, så vi pratade inte ens så mycket om det dem första dagrna. Vi avvaktade bara.
Men båda tänkte nog mycket på det ändå. Men vi vågade inte bli allför glada och äventyra det hela och bli besvikna om någonting skulle hända. Innerst inne skrek jag av glädje. (precis som jag gjort alla gångerna vi lyckats få ett + på graviditets stickan.) Allt eftersom tiden gick fattade jag det mer och mer, allt var så overkligt.
Jag var med barn!!! Och nu skulle det gå bra. Nicole var då 5 månader.
På ultraljudet konstaterades det att det var en flicka till vi väntade, och jag kunde inte ha varit lyckligare!
Jag som alltid hade velat ha två Prinsessor efter varandra.
Lilla Vanessa föddes i vecka 34+3 pga. för tidig vattenavgång. Hon mådde toppenbra och vi fick åka hem efter 3 dagar på neo avdelningen. (Nicole var då 13 månader)
Och jag älskade denna lilla Ängel minst lika mycket. Hon är helt underbar.
Livet som 2 barnsmamma var toppen. På efterbesöket på MVC frågade barnmorskan om vi ska ha preventivmedel utskrivet, och vi båda sa Nej.
Vi kunde ju inte bli gravida på egen hand, så varför ska jag proppa i mig hormoner som jag bara mår dåligt av?
När Vanessa var 3 månader blev jag gravid igen. På egen hand.
(med hjälp av Andres förstås, hahaha...) Jag skrattade hysteriskt och fattade ingenting. Hur gick det här till?
Jag kunde ju inte bli gravid själv!??
När vi gjorde ett ultraljud i vecka 10 fick vi en chock. En STOR chock.
- VI SKULLE FÅ TVILLINGAR!!!! -
MIN DRÖM SKULLE BLI SANN!
Jag vågade inte tro att det var sant. Tvillingar! På egen hand! Utan tvillingar i släkten?
(Det visade sig vara enäggstvillingar, till följd av det fick vi gå på ultraljud varje vecka)
Kunde inte vara sant.
Men det var det.
I vecka 30+3 föddes våra pojkar Danilo & Jonathan.
Och här är vi nu- Jag har min underbara man, och 4 vackra, underbara barn.
Jag kan bara säga en sak:
- DREAMS CAN COME TRUE -
Ni som har det kämpigt just nu- Ge INTE upp! Jag vet att det är väldigt svårt, men det lönar sig att kämpa.
So hang in there!
(Fråga gärna om det är något ni undrar över)
Ja det har verkligen varit en resa i tårar, hopp & glädje. Fint skrivet! pusu beso
Hej!
Vad härligt att se att killarna, och du mår bra!! Vet du hur länge ni kommer vara kvar där??
Jag kan tänka mig att kläcka snart med, för nu e det tuungt! Snitt om 3 veckor om de håller sig tills dess vill säga!
ha det så jättebra! Kram Emma (Emmpis på fl)
Hej satu! Måste bara skriva att du har fått mig beroende av din underbara blogg. Den första blogg jag följer. Du är min nya hjälte ;)vilka fina barn du har. jag är så imponerad av dig så de är helt sjukt åt de! All lycka till och se till att komma hem snart. Vi här hemma i haninge väntar på er =D
Kram
Vad jobbigt för er men vilken lycka ni har nu..4 små barn. Jag är så glad för eran skull. Min kompis har också väldigt svårt att bli gravid och håller på med behandling nu. Jag hoppas verkligen det går lika bra för dem som det gjort för er. Kompisen är tjejen från den andra länken på min blogg. Kramar från oss
Åååå... sitter här med tårar i ögonen. Vilken resa ni varit med om, jag är verkligen sååå glad för er skull att det gått bra å att ni fick den familj ni drömt om.
Skickar massa kramar till er å hoppas att ni snart är hemma hela familjen. /Sara
va glad man blir att läsa om denna sagan & vägen till era 4 barn !!!
<3
Hej grattis till dom underbara små pojkarna. Har följt din blogg dom senaste dagarna och är grymt imponerad av dig hur positiv, glad och stark människa du verkar va. En underbar mamma som skriver så fint om sin familj. Kommer fortsätta följa bloggen och hoppas att ni får komma hem till resten av familjen snart. Kram på er
Åh va fint du skrivit! Man blir tårögd igen när man läser... Tänk att du nu är fyrbarnsmamma! Vi ser verkligen fram emot att få träffa småttisarna och komma med fina presenter till dom när ni får komma hem, hoppas det inte tar allt för lång tid. Vi tänker på dig och barnen! Stora kramar från Kicki
Va fint du skriver gumman! TÄnk va underbart att du har 4 små underverk nu :-). Du är värd all lycka! Så kul att följa erat liv i bloggen. Kramar!
Va fint skrivet, jag hade ingen aning om allt detta.
Beundransvärt hur stark du är gumman och vilken underbar man du har :)
Fortsätt så och jag väntar på denna dag som vi äntligen får tid till att ses så jag får se dom små underverken. Puss o kram
HEJ SATU. Va fint du skriver av din familj,jag blir så tårögd varje gång när jag läser din blogg.Ha de så bra Satu med Pojkarna där, snart är ni hemma.
PUSU BESO RAKASTAN. :))
Vad starkt av er att inte ge upp när det var som jobbigast! Kan inte föreställa mig hur det skulle kännas att få missfall gång på gång.. Är glad för eran skull att ni lyckades få fyra underbara barn tillslut! =) Inte dåligt :D
ÅH!! Precis vad jag behövde läsa!!
Jag har drömt om att bli mamma så länge jag kan minnas. Jag anser att meningen med mitt liv är barn. Bara barn och många barn Kroppen och huvudet har skrikit sen jag var 18, jag är 26 nu.
I mitt liv har det varit allt annat som inte stämt och dessutom har jag varit väldigt sjuk.
Vid det här laget har en otrolig åldersnojja och tänker dagligen "tänk om jag aldrig kommer att bli mamma", men öppnar jag munnen så får jag bara höra att jag "har hela livet på mej". Ingen förstår hur viktigt det är för mej att gå barn.
Men så hittade jag din blogg. Du verkar ha samma mening med ditt liv. Du bevisar att allt löser sej. Att drömmar slår in. Det är precis vad jag behöver höra! Tack!
Jag är glad att du delar med dej. Du är där jag vill vara, och jag ser nu att det inte är speciellt långt bort.
Jag vet egentligen inte vad jag vill ha sagt längre.
Du måste må så bra, efter en otoligt tuff resan, men som ändå resulterade i att du nådde dina drömmar!
Sommar hälsningar och ha det underbart!!!
Ååh fråga mig inte varför jag läser detta NU 2014, men tycker din blogg är så bra och älskar att kolla bak i arkivet :) och denna text, shit! Jag sitter här och lipar, så rörande historia <3 är så himla glad för din skull även om du inte har en aning om vem jag är och tvärtom :) nu har du 6 friska, fina, välskapta barn. Hoppas jag med får en massa barn, eller iallafall något! Vill ha barn nununu, är helt besatt och längtar SÅ mycket efter att vara gravid och uppfostra sitt egna barn. Är så rädd att jag ska ha svårt för att bli gravid (vet inte varför men..) man vet ju aldrig. Har inte ens försökt än, men 2015 SKA jag sluta med p-piller. 2015 får jag fast anställning eller blir arbetslös, i vilket fall vet jag att jag får mammapenning och jag är så redo man kan bli redan nu!:) så jappp, fattar inte varför jag skriver det här haha. Som om du bryr dig xD jaja kul att skriva av sig lite.
STORT tack till en jättebra blogg. Kollar in den fleeera gånger om dagen, min absoluta favoritblogg! :)
Hej ! Vilken historia ! Så glad hag blir ! Jag har precis som dig önskat mig
Många barn. Jag har själv 5 syskon och min dröm var 6 barn varav 2 tvillingar ! Jag valde att satsa på karriären o blev plötsligt 28 när vi skulle börja med första! Vi har försökt i 1 år - ingen bebis. Hur gammal var du när du började ?
